SU:Sigrell-intervju

Hur överförs och fördjupas tyst kunskap som "sitter i händerna"? Håkan Sigrell har tittat närmare på hur nyutbildade kiropraktorer kommunicerar med sina handledare, och på hur detta bör göras för att de nyutexaminerade så snabbt som möjligt ska hitta den för yrket nödvändiga "fingertoppskänslan".

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Som kiropraktor arbetar man under handledning i ett år efter att man är klar med sin utbildning. Jag är själv utbildad i England och blev klar 1989.
Efter det arbetade jag under handledning på en stor klinik i Stockholm. När jag långt senare hade egen klinik och själv var handledare fick jag syn på vissa mönster hos de nyutbildade, eller noviserna, som jag kände igen.
– Det handlade om en osäkerhet inför yrkesrollen och om att det finns ett glapp mellan teori och praktik ­ och sådant är svårt att handleda om. Hur
förklarar man till exempel hur det känns när man gör något med en patients rygg? Det är sådant som "sitter i händerna". Framför allt när det gäller
yrken inom hälso- och sjukvård tror jag att det finns en stor sådan här ackumulerad, tyst kunskap.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur man kan göra den här tysta och outtalade kunskapen mindre tyst och
mindre outtalad, och framför allt i handledningssituationen.
– Jag har velat belysa området, osäkerheten och glappet som alla känner i början av yrkeskarriären. Jag tror att det viktigaste för
novisen är att försöka artikulera och verbalisera vad han eller hon gör och hur det känns, och att man tar med sig detta till handledaren. Då kan det
skapas en allians dem emellan som novisen sedan kan ta med sig tillbaka till sin praktik.
– Den här "tysta" yrkeskunskapen, fingertoppskänslan, är ju något som gradvis förkroppsligas hos utövaren. Jag har försökt ringa in hur det går till och vad som krävs för att det ska gå så bra som möjligt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Den första är att det är väldigt viktigt att nyutbildade personer i början av sitt yrkesliv får regelbunden handledning, och att den utgår från
novisens praktiska verklighet.
– Den andra är att novisen själv reflekterar över sina praktiska handlingar och hittar ord för dem, som han eller hon sedan använder tillsammans med handledaren. Jag tror inte att den bästa
handledningen är den som sker enligt någon gammal mästare/lärlingsmodell, utan att det är novisens verklighet som ska styra.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– När jag började så skrev jag utifrån ett biomedicinskt perspektiv. Jag gjorde enkäter och statistiska beräkningar som jag sedan publicerade i internationella tidskrifter som vänder sig till kiropraktorer, läkare och sjukgymnaster. Jag hade kunnat sluta där och skriva min avhandling enbart utifrån detta.
– Men så upptäckte jag att det fanns spår av något annat i det jag publicerat, och det var av den tysta kunskapen, och av att det är den som är det viktigaste att kunna kommunicera omkring i
handledningssituationen.
– Så då snöade jag in på tyst kunskap och fingerfärdighet vilket gjorde att avhandlingen fick en del till och tog ytterligare tre år att göra klar!

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som jobbar med handledning inom hälso- och sjukvård.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Egentligen tror jag inte att det är någon skillnad på frustrationen hos en nyutbildad kiropraktor och en nyutbildad lärare som kliver in i ett klassrum
med 30 ungar. Det finns ju en tyst kunskap inom alla yrken, som är viktig att tillgodogöra sig. Jag har själv undervisat på vårdpedagogiska institutionen på Lärarhögskolan i Stockholm och jag tror att nyutexaminerade lärare behöver handledning enligt samma principer som andra noviser, det vill säga de principer jag studerat i avhandlingen.

2006-06-08, Anna Lytsy, info@skolporten.com

 

&