Leta inte efter färdiga budskap – leta efter samspel

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag var intresserad av att arbeta med kommunikationsfrågor i kombination med personer som hade någon form av utvecklingsstörning. Det har sin grund i att jag tidigare har arbetat med teckenkommunikation som alternativt kommunikationssätt, och redan då insåg hur grundläggande kommunikation är. Jag ville ta reda på hur de grundteorier som finns för kommunikation stämmer för människor som inte följer normalutvecklingen. Jag har sett så mycket bra samspel mellan personal och elever och elev och föräldrar, de hittar ju faktiskt varandra – men hur?

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur kommunikationen ser ut för barn i förskolan med flera grava funktionsnedsättningar: de här barnen använder sig inte av traditionella symboler eller uttrycksmedel. Jag har observerat barnen i samspel med personalen, bland annat för att ta reda på i vilken utsträckning typen av funktionsnedsättning spelar roll för kommunikationen, men även för att se om själva miljön har någon påverkan. Avhandlingens titel är ”Kommunikationens kalejdoskop”, med det vill jag visa att man kan titta på saker på olika sätt: när du skakar ett kalejdoskop är det samma små bitar som skapar olika mönster. Jag ville lyfta fram att även forskning kräver en viss försiktighet – när du undersöker en specifik sak ur en viss synvinkel får du fram EN sanning av många. Det är också en anledning till att jag har försökt se kommunikationsprocessen mellan barn och vårdare som ett system, vilket är ett nytt sätt att betrakta kommunikationen på.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– De flesta teorier som finns kring kommunikationsutveckling utgår från barn som följer en normalutveckling, vi kan inte helt statiskt applicera de här teorierna på barn som inte följer normalutvecklingen och tro att samma insatser ska fungera för dem. Det finns massor av kriterier för hur man ska bedöma barns medvetenhet om att de kan påverka sin omgivning, till exempel blickväxlingar, pauser och leenden. Men barn med funktionsnedsättning följer inte samma kodbok som andra barn, och det kan man INTE ta som intäkt för att det inte finns en medveten kommunikation hos barnet.
– Ett annat viktigt resultat är att kommunikation ytterst handlar samtalsparternas inställning, de formar samtalet tillsammans. Vi vet inte alltid om ett barn medvetet försöker dela sina tankar med oss eller inte, men vi kan agera som om, och det är det som är så viktigt. Vi behöver inte vara så förtvivlat rädda för att vi inte ska kunna tolka barnet, en bra början är bara att visar att man SER barnet och uppfattar ATT barnet vill något. Många vågar inte gå in i in kommunikationssituation av rädsla för att de inte ska förstå vad barnet vill, men jag skulle vilja uppmana människor till att göra det ändå – tillsammans kommer man närmre kärnan, eller så skapar man en ny, gemensam kärna.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Man skiljer mellan styrande, kontaktskapande och uppmärksamhetsriktande kommunikation. Den uppmärksamhetsriktande kommunikationen är den som är mest komplicerad och som bidrar till att skapa långvariga sociala relationer, medan den styrande kommunikationen handlar om att få ett behov tillfredsställt. Tidigare forskning har visat att den förra formen används i större utsträckning av barn som följer normalutvecklingen, samtidigt som den är den form av kommunikation som barn med funktionshinder använder allra minst. Det intressanta är att dessa studier ställer krav på att kommunikationen ska vara medveten. Genom att skala bort allt som inte är medveten kommunikation enligt kriterier för normalutvecklingen, framställs de här barnens samspel som ganska torftigt. Men om man släpper kravet på medvetenhet, så ser vi att de här barnen faktiskt har ett ganska rikt samspel.
– En annan viktig slutsats var att insatser för att utveckla barns kommunikation ofta handlar om att kommunikationen ska få en tydligare form eller ett mer konventionellt uttryck. Men det viktiga är samspelet i sig och hur det kan utvecklas, inte att kommunikationen i sig blir mer komplex eller avancerad. Kommunikationsproblem är inte något som kan läggas på den ena samtalsparten, utan det handlar om att utveckla samspelet mellan de båda.
– Det som blir tydligt i min studie är att det finns faser av osäkerhet i kommunikationen, där man inte hittar varandra, undrar, och kanske tar några steg tillbaka. Den osäkerheten ska man inte vara rädd för! Den beror ofta på att den vuxne kanske har krävt något som går lite utöver vad barnet kan prestera, men då får man backa tillbaka och plocka upp tråden igen. Även om barnet protesterar så är ju inte det här något farligt – alla system som utvecklas går igenom faser av instabilitet. Är det frid och fröjd hela tiden så sker ingen utveckling, så man ska inte vara rädd för det som händer när man kräver lite mer av barnet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att både barn och föräldrar har nytta av att se kommunikation på det här sättet: att unika samtalsparter får ha unika strategier för att hitta varandra. Ibland hör man uppmaningar om att personalen ska skära ner på sina egna initiativ, för då tar barnen mer initiativ, men så behöver det inte vara – det kanske inte alls passar just det här barnet bäst. Man kan helt enkelt inte utgå från normalutvecklingen, utan man MÅSTE utgå från vad som faktiskt fungerar för de här barnen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Genom att visa för personalen att det GÅR att hitta varandra, men att det handlar om att bejaka det man ser och uppfatta att barnet vill förmedla något. I ett socialt samtal finns inte ett färdigt budskap som man absolut måste hitta, utan det viktiga är att ge sin in i det här samspelet. Alla beteenden har en kommunikativ potential, och den vetskapen tror jag kan stärka personalen på många sätt.

Hedda Lovén