Att utmana innehållet i hållbar utveckling

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är NV-didaktiker, från början högstadie- och gymnasielärare i naturvetenskap. Jag har dessutom arbetat vid Södertälje naturskola, där jag höll i fortbildning för lärare på 90-talet om agenda 21 och hållbar utveckling. Sedan 1993 arbetar jag på Lärarhögskolan i Stockholm där jag undervisar och är engagerad i Centrum för lärande i hållbar utveckling, som ska stötta skolor i det här arbetet och understödja forskning kring hållbar utveckling. Dessutom har jag och en kollega skapat en utmärkelse tillsammans med Myndigheten för skolutveckling, som heter Skola för hållbar utveckling. Ja du hör ju – det är ingen slump att jag ville forska om lärande för hållbar utveckling.
– Hållbar utveckling kan definieras på olika sätt, men om man tittar på internationella dokument från FN och UNESCO så talas det om en ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar utveckling. Det handlar om att ta ett övergripande globalt och intergenerationellt ansvar, det vill säga fundera över vilka konsekvenser olika handlingar får för vår planet och nästa generation. I min definition av hållbar utveckling har lärandet fått en central plats: idag pratar vi om en ökad förändringstakt och att världen hela tiden krymper – därför menar jag att hållbar utveckling också måste handla om att få olika förmågor, människor och kulturer att mötas. Innehållet i hållbar utveckling får inte kommuniceras genom att någon står och pekar med hela handen och har tolkningsföreträde, eleverna måste få vara med och formulera vad det är som är viktigt för dem. Ytterst handlar det om att fråga sig om utbildning för hållbar utveckling ska vara normativ eller pluralistisk – för ansluter man sig till det senare så kan ingen ha anspråk på att veta vad som är hållbar utveckling för alla.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt processen när elever får vara med och prata om frågor som är viktiga för dem när det gäller hållbar utveckling. Avhandlingen består av fyra artiklar som baseras på intervjuer och rundabordssamtal med gymnasieelever och folkhögskolestudenter. De två första artiklarna är rena intervjustudier, medan de två sista grundas på en faktisk lektion och de elevdiskussioner som uppstod i anslutning till den. Läraren hade nämligen bakat sockerkakor som hon delade ut till eleverna i proportion till de olika ländernas resurstillgångar, vilket innebar att USA fick en halv sockerkaka medan Bangladesh bara fick några smulor. Eleverna, som representerade de olika länderna, fick sedan diskutera resursfrågor utifrån det – ett samtal som ganska snabbt kom in på solidaritet. Mitt syfte var att se hur samtalsprocessen utvecklades: det viktiga var inte vad som kom upp, utan att man startade en process som väckte elevernas intresse. Idag finns det en omfattande nationell och internationell policydiskussion kring hållbar utveckling, där det förekommer ganska mycket tyckande och enligt mig också en hel del förgivettaganden. Jag ville göra ett inlägg i diskussionen på det här området genom att empiriskt belägga hur lärandet faktiskt går till, och därmed utmana en del av det som tas för givet.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– I den första artikeln utmanar jag den vanliga föreställningen om att elever måste ha fakta innan de kan delta i en diskussion. Min studie visar att det inte går till på det sättet: det första eleverna gör är att identifiera vilka mellanmänskliga konflikter som finns, sedan behöver de fakta. Det är tydligt att för eleverna handlar lärande kring hållbar utveckling främst om att bringa reda i mänskliga konflikter, och då måste man börja där – annars tar diskussionen inte fart. Egentligen handlar det om i vilken ände man startar lärandet och om att skapa ett klassrumsklimat som stimulerar elevernas lärande. Om hållbar utveckling överhuvudtaget ska kännas väsentligt för eleverna så måste man utgå från deras intressen.
– I den andra artikeln utmanar jag föreställningen om att naturvetenskap alltid innebär objektivitet genom att undersöka vilken roll värden, estetik och känslor faktiskt spelar i elevernas samtal om de här frågorna. Studien visar att eleverna uttryckte massor av värderingar, estetik och känslor i diskussionerna – aspekter som jag tror måste få vara med när man debatterar lärande kring hållbar utveckling.
– I den tredje artikeln utmanar jag idén om att människors identitet, attityder och värderingar måste förändras om vi ska kunna råda bot på framtidsproblemen. Men hur formas egentligen identitet i förhållande till de här frågorna? Dagens debatt är oerhört individcentrerad, det handlar mycket om den egna attityden eller de egna värderingarna, men min avhandling visar att skapandet av en identitet är en situerad process: den är beroende av vilka som träffas, materialet och situationen. Utifrån det kan sedan olika draman utspelas, men framför allt olika identiteter formuleras – det är en kollektiv process. Det är en viktig slutsats i en tid när man hela tiden pratar om lärande i anslutning till individen: det finns andra dimensioner av lärande än bara den på individnivå.
– I den fjärde artikeln utmanar jag slutligen demokratibegreppet genom att undersöka hur demokrati och pluralism utspelar sig i de här samtalen. Man kan se på demokrati på flera olika sätt: som en organisationsform, som en inneboende förmåga eller som en process. Jag har valt det senare synsättet, i enlighet med Hanna Arendts teori om att demokrati är en möjlighet för människor som möts att vara nyskapande i förhållande till varandra. Undervisning om demokrati måste vara något som utspelar sig här och nu, inte något som man alltid ska lära sig för ett senare tillfälle. Det i sig är ett problem för skolan eftersom den sällan handlar om här och nu utan ofta om något som ska uppnås senare. Demokrati som en process handlar om det som uppstår i mötet, i själva situationen, när elever får möjlighet att skapa egna synvinklar i förhållande till andras men där de också måste lära sig att lyssna på varandra. En bra undervisningssituation ger eleverna möjlighet att göra det.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Mycket av det jag precis har sagt förvånande mig! Jag överraskades också av att man kan få ut så mycket av att lita till ett äkta material, ibland tycker jag att forskning på den här nivån kan avskärma sig det empiriska väl mycket och bara bli rationellt snack. Därför arbetar jag också mycket med elevcitat i avhandlingen. Jag tror att många lärare kommer att uppleva studien som en bekräftelse på saker de redan vet av egen erfarenhet, men att de också kan känna ett stöd i att det nu även bekräftats genom systematisk forskning.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att resultaten bidrar till att förnya den debatt som förs om lärande idag, för just de här dimensionerna har ganska svårt att komma in på diskussionsarenan. Sverige har tidigare värderat demokratifrågor som viktiga i utbildningen, men idag har det skett en förskjutning och intresset riktas istället mot strikt ämneskunskap och kunskapsbedömning av enskilda individer. Om lärande för hållbar utveckling ska ingå i utbildningen, och det tycker jag är oerhört viktigt, så måste större fokus läggas på demokratifrågorna. Förhoppningsvis kan också lärare ha nytta av resultaten i avhandlingen när de ska utforma samtalsprocesser – jag ger till exempel förslag på åtta didaktiska spelregler i slutet på avhandlingen. Lärare är kloka, de vet redan vad eleverna tänder till på, men genom min och andras forskning kan de få ett välbehövligt stöd.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tror att resultaten kan ge en ryggrad till lärare som vill organisera konstruktiva samtal kring det här frågorna. I synnerhet om man vill lyfta in demokratifrågor, social kompetens och kritiskt tänkande i undervisningen. Det handlar om något som brukar kallas för double-loop-learning, det vill säga att eleven utöver själva lärandet även tillämpar en kritisk inställning till undervisningen och den bakomliggande kontexten – vilket jag tror är viktigt framför allt på gymnasienivå.

Hedda Lovén