Vem har rätt att bedöma någon annans språk?

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som gymnasielärare i fem år och även läst interkulturell pedagogik, vilket ledde till att jag började intressera mig för just etnicitet och skola. Det är själva bakgrunden till att avhandlingen att handla om språkanvändning och genusskapande i en högstadieskola. Ungdomarnas språk spelar en avgörande roll för skapandet av kategoriseringar och stereotyper, men hur omvärlden talar om deras språk har också betydelse – till exempel kommentarer som ”vi måste ge ungdomarna ett språk”. Under en lång tid har vi haft en pågående debatt om hur killar i förorten pratar, eller om blattesvenska, som en del kallar det. Det kan finnas en ganska moraliserande eller uppfostrande ton i vuxenvärlden och i media som inte stämmer överens med den betydelse som ungdomarna själva ger orden, det finns helt enkelt ett glapp, och det tyckte jag var intressant att titta närmre på.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur stereotypen invandrarkillen skapas i en skolvardag, genom att killar agerar på ett visst sätt eller använder vissa ord. Invandrarskapet kan även förklaras genom olika normbrott, men det är främst språket som står i fokus i avhandlingen: vad gör man med ord, vad sker när man pratar och hur reagerar man på det människor säger? Genom ord kan man göra kön, svenskhet och icke-svenskhet, och det är det avhandlingen syftar till att visa. Det är inte bara stereotypen invandrarkille som lyfts fram, utan jag har även titta på hur maskulinitet skapas i skolan. En viktig del av den maskulina könsrollen som framträder är vikten av att vara heterosexuell: både lärare och elever pratar om att det inte finns några ”bögar” på skolan. Så egentligen synliggörs två stereotyper i avhandlingen – ”invandrarkillen” som är väldigt synlig, och ”bögen” som i stort sett är osynlig.
– Att vara invandrarkille idag handlar inte längre om migration, det är mycket mer komplext än så: är du till exempel duktig i skolan så du inte längre en invandrarkille. Jag ville berätta om hur den här stereotypen skapas genom att följa två klasser (med fokus på en mindre grupp invandrarkillar) på en högstadieskola i en ganska neutral förort under deras skolvardag, men ibland även under deras fritid. Jag har följt med de här killarna hem och lyssnat när de har berättat om hur de har sökt till Stockholms innerstadsgymnasium och visat upp bokhyllor med litteratur som inte alls stämmer med stereotypen invandrarkille. De här killarna går in och ut ur invandraridentiteten när det passar dem: de växlar språk och använder förortsslang i vissa sammanhang och i andra inte, men så är det för oss alla – vi anpassar språket efter situationen. Att använda förortsslang kan även vara ett sätt att uttrycka distans och markera gränser – till exempel gentemot klassen. Blir man tilltalad som invandrare kan man också välja att svara som invandrare. Det som gör det hela problematiskt är exempelvis debatter som den i Dagens Nyheter, där Ebba Witt Brattström gick ut och sade att invandrarkillarna saknade ett riktigt språk och det språk de hade dög bara till sexism. Idag talar vi inte nedsättande om invandrargrupper, istället klankar vi på deras språk för att förmedla en norm om vem som talar rätt eller fel, vem som behöver hjälp och vem som är språklös. Det är oftast inte illa menat – men det är naivt och ogenomtänkt. Vem kan avgöra vem som talar ett ”riktigt” språk och vem som har en språkbrist? Den frågan lyfter jag i avhandlingen, där jag vill visa att språkdebatten lider av grova förenklingar: man löser inte all problematik kring att vara invandrare genom att tala ”rätt” språk. Maktstrukturer förändras inte så lätt, vi vet ju att något så simpelt som ett namn kan stänga dörrar.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att lyfta fram och synliggöra de här stereotyperna och försöka se dem i ett nytt ljus: stereotyperna finns och de får verkliga, viktiga effekter. Skolan är en plats där eleverna får lära sig heterosexualitet, maskulinitet och vem som är svensk och vem som inte är det. Det ska dock inte uppfattas som en kritik riktad mot den här skolan, som jag upplevde arbetade på ett väldigt sympatiskt och engagerat sätt, och inte heller mot eleverna, som hade en oerhörd förmåga att använda språket. Tvärtom handlar det om att vår förståelse och den mening vi tillskriver ord inte alltid delas av andra, innebörden förändras utifrån både person och plats. Killarna i studien kunde å ena sidan säga att man inte skulle vara ”wannabe” svensk, att man skulle vara den man är och inte förställa sig, men i andra situationer så kunde de plötsligt distansera sig från andra invandrare och säga ”det är mest invandrarkillar som snor saker”. Att kalla någon blatte kan vara okej beroende på vem man är – en lärare i studien uppfattar det som nedsättande, men för killen som uttalade det betydde det ”kompis”. När Ebba Witt Brattström skriver att invandrarkillarnas språk är obegripligt, i synnerhet deras sexistiska uttalanden, så försöker jag visa att det vi kan haja till på går att förstå: eleverna i den här skolan uppmuntras att vara killar och heterosexuella på rätt sätt, och då kan ett sexistiskt tal vara en strategi som används för att markera denna maskulinitet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Från början hade jag faktiskt inte tänkt att språket skulle vara avhandlingens främsta fokus, men det gick inte att komma ifrån eftersom det är genom språket som mycket av det här uppstår. Det var en upptäckt som jag kom att bli väldigt fascinerad av. När jag läser mitt eget material märker jag dessutom hur jag själv deltar i de kategoriseringar som görs i samtalen: jag frågar till exempel en kille som är född i Sverige om ”han trodde att hans liv hade varit annorlunda om han hade varit svensk”. Inte en så smickrande upptäckt för egen del kanske, men det visar samtidigt att det här finns överallt, även hos forskare, så det handlar inte om några enstaka trångsynta människor – som vi gärna vill tro.

Vem har nytta av dina resultat?

– Avhandlingen är skriven på ett lättillgängligt språk, jag vill att så många som möjligt ska kunna ta del av den: lärarstudenter, lärare, de som sysslar med språkforskning eller forskning inom etnicitet och lärande. Självklart vore de extra roligt om just lärare och lärarstudenter fick tillgång till avhandlingen, eftersom det är de som ska arbeta med de här frågorna i vardagen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag ger inga pedagogiska förslag, det tror jag lärarna är bättre på själva, men jag hoppas att jag har sagt något som de kanske kan känna igen sig i – fast på ett nytt sätt. Jag tror de drar sina egna slutsatser: antingen så börjar de fundera på en förändring, eller så förkastar de vad jag har skrivit!