Gatukonsten ifrågasätter det offentliga rummet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Det är en lång historia! 1985 när jag bodde i Svartöstaden i Luleå så fanns det en gammal brandvägg där som vi tyckte kunde piggas upp. Därför gjorde vi en muralmålning av ett gammalt fotografi på den där väggen, som blev ganska uppskattad: folk åkte dit för att titta och kommunen gick till och med in och sponsrade oss med färg. Det hela ledde till att jag åkte till Mexico för att studera muralmåleri, men efter resan blev jag sjuk och det tog 20 år innan jag tog upp intresset igen. Vid den tidpunkten arbetade jag som bildlärare på en grundskola i Stockholm och det rådde nolltolerans: eleverna fick knappt titta på en tuschpenna, till och med kvarterspolisen kom på besök och informerade om klotterförbudet. Jag tyckte att det hela blev lite väl svart: man kunde väl vända på det också, och se att eleverna kunde lära sig något om färg och färglära. Därför visade jag muralmålningar för dem, och det var då jag upptäckte att människor verkligen BRINNER för det här med gatukonst: jag började se mig om i stan och upptäckte spår av människors vilja att föra en dialog i det offentliga rummet på ett mer medvetet sätt. Inte nödvändigtvis för att utövaren har ett specifikt budskap, utan för att en konsekvens av gatukonst är att den tar plats och ifrågasätter det offentliga utrymmet: det är det som är dess funktion.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om att ta stadens rum i anspråk, men också om den estetiska lärprocess som sker. På ett sätt tar jag ju ställning redan när jag kallar detta konst, men konstbegreppet förändras hela tiden och är ganska uppluckrat idag. Synen på gatukonst har dessutom förändrats både från konst, kultur och mediahåll de senaste åren: det har blivit mer intressant, kanske lite mer rumsrent – men då handlar det främst om streetart, inte graffiti (som bland annat innefattar tags).
– Syftet med avhandlingen var att undersöka var, hur, av vem och varför: vad är det som driver människor att syssla med det här? Samtidigt som gatukonst är en kollektiv verksamhet är det också något väldigt individuellt – när du arbetar, arbetar du som individ. Att det sedan är illegalt ger förstås lite extra krydda, det kan man inte sticka under stol med. Men till syvende och sist så kommer du inte ifrån det här om du arbetar i skolan, och då menar jag att enda lösningen är att åtminstone kunna föra upp det till diskussion. Många har frågat mig om jag uppmanar till gatukonst – nej naturligtvis inte! Men man kan ju TITTA på det för den sakens skull, och se att det här handlar om en större mekanism. Det finns ett kraftfullt behov hos människan att få berätta, det är en enormt stark drivkraft.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-Det står redan i avhandlingens undertitel: ”Gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet”. Det handlar om ett ifrågasättandet av makt och regler: vem som har rätt till det offentliga rummet – och vem har rätt att bestämma? Gatukonst blir ett symboliskt motstånd som yttrar sig i form av en visuell kommunikation. Lärandet sker i samspel med detta: en av utövarna visste inte ens om vilka kunskaper han besatt, utan det rör sig mer om en outtalad kreativ praktik, inte nödvändigtvis en tyst kunskap, utan snararen en oupptäckt sådan. Jag kopplar det till Säljö, som skriver att lärande är en inre, tyst process, som inte har några yttre tecken. Utövarna arbetar verkligen med att skapa fram sin kunskap med hela kroppen.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att det finns en polarisering mellan den grupp som målar graffiti och den grupp som sysslar med streetart. Det är nästan en uttalad konflikt, där graffitimålarna betraktar streetartutövarna som populistiska och publikfriande, och streetartutövarna ser graffitimålarna som traditionella och konventionella. Det här är lite lustigt för det går ju att dra paralleller till diskussionen om den klassiska konsten vs den samtida: det konventionellt strikta mot det modernt lättköpta. En utövare säger något i stil med att han ”minsann började med skokräm” medan streetart ”i princip går att köpa som färdigtryckta klistermärken idag”.
– Det förvånade mig också att jag själv hade köpt medias bild av graffitimålare, jag förväntade mig nog lite kaxiga killar med hängbrallor – och så möter man världens mest ödmjuka, positiva människor som bara SÅ gärna vill dela med sig av sin värld. De har verkligen bjudit på sig själva. Många av dem var dessutom riktiga pedagogämnen!

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att alla har nytta av dem om man ser resultaten ur ett lite större sammanhang som berör både det offentliga rummet, stadsmiljö, stadsplanering och demokratifrågor. Jag tror att det kan vara nyttigt att titta på vad som händer i det offentliga rummet och den visuella kultur vi lever i, både på gott och ont. Ur ett allmänperspektiv är det väldigt intressant: privatiseringen av det offentliga rummet utgör ju en repressiv makt. FÅR alla vara med och bestämma om detta? Det är ju ytterst en demokratisk fråga. Men om man arbetar med ungdomar och unga människor så kommer man inte ifrån det här, och därför MÅSTE vi kunna diskutera det. Vi får helt enkelt ha en annan ingång, det finns ingen patentlösning, en kriminaliserad verksamhet kan vi ju inte göra något åt, därför är det viktigt att kunna titta på det från olika håll. Så jag tror att både lärare, ungdomar, konst och bildmänniskor har nytta av mina resultat.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis genom att man vågar ta upp det här till diskussion och hitta andra ingångar att jobba med det här på. Säg inte ”usch och fy, här har någon sprejat ner”, utan ta en promenad genom stan med eleverna och fundera på hur många visuella tecken ser vi – både gatukonst och andra? Visst ska den illegala aspekten tas med i bilden, men då ska vi även diskutera VARFÖR det är kriminaliserat. Även gatukonstutövare har moral, de taggar inte på privata bilar eller kyrkor. Vad är det som gör att reklamen får ta en så utbredd plats i vårt samhälle? Jag tror att min avhandling kan ge en annan ingång så att man inte behöver vara så rädd för att ta upp det här frågorna – bildens plats och människors behov att berätta är ju trots allt något urgammalt: tänk bara på de gamla grottmålningarna i Altamira och Lascaux, eller bilderna man hittade på en vägg i vulkandrabbade Pompeji. Det kanske betraktades som klotter då – men så ser vi dem inte idag.

Hedda Lovén

Illustration ur Rådjur och raketer:

Foto: Cecilia Andersson

Målningens upphovsman kallas för Finsta. Bilden är gjord sommaren 2004 under en laglig tillställning i Rosendals trädgård