Med förenade krafter kan vi vända en negativ spiral

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Under de 30 år som jag har arbetat i skolan har jag både mött barn som fungerar väl och barn som fungerar mindre väl. De sistnämnda är ju de barn som man oroar sig lite extra för, och som man kanske inte alltid vet hur man ska bemöta. Jag insåg att jag behövde en fördjupad kunskap om lärande och pedagogik för att kunna ge de här barnen vad de behövde – därför bestämde jag mig för att arbeta mer med min bas som pedagog genom att forska. Men jag skulle aldrig ha kunnat skriva den här avhandlingen om jag inte hade arbetat i 30 år och mött de villkor som gäller i praktiken. Hela förståelsen för situationen hade jag ju med mig in i min forskning, och det är ju det som är den riktigt långa skolan, i alla fall i jämförelse med hur lång tid det tar att skriva en avhandling.

Vad handlar avhandlingen om?

-Den handlar om mitt arbete som specialpedagog och hur jag samtidigt verkar som aktionsforskare. Utgångspunkten för avhandlingen är att 25 arbetslag i förskola och skola har bett om stöd i sitt arbete: situationen har helt enkelt blivit dem övermäktig. Delvis handlar det om bekymmer för barnen, men det handlar också om bekymmer med den pedagogiska situationen: de saknar kunskap och verktyg för att hantera den situation som har uppstått. Barnen de önskar stöd för deltar inte i förskolans dagsprogram eller aktiviteter, istället under- eller överutnyttjar barnen de resurser som finns i den pedagogiska miljön i form av material, kamrater och pedagoger. Dessutom har många av dem svårt med interaktionen, de tar inte kontakt, kommunikation som bygger på god öga/öra kontakt saknas, och de kunde heller inte ta på sig roller eller bygga upp ett scenario i leken. De förfogar helt enkelt inte över den sociala kompetensen att leka och samspela. Det viktiga är då att inte tro att det ska komma av sig självt eller på något sätt mogna fram, utan vad de här barnen behöver är stöd och konkret stimulans för att komma igång. Det är där mitt arbete kommer in i bilden: tillsammans med arbetslag och föräldrar har vi skissat på ett upplägg som har varit individuellt anpassat till vare arbetslag, arbetssituation och barn. Fyra aktiviteter har introducerats i verksamheten: vi har arbetat med det jag kallar för lekprocess (vilket är en aktivitet med barnet) med handledning och vidareutbildning med pedagogerna och slutligen med samtal med föräldrarna. Det blir som en samverkan mellan hem- och skolmiljö, där vi bjuder in föräldrarna i ett slags kompanjonskap. Det är oerhört viktigt att föräldrarna är delaktiga, och att vi får den här dialogen, inte minst för att de sitter inne med massor av kunskap om barnet. Dessutom kan föräldrarna stödja barnet genom att följa upp det som händer i den pedagogiska miljön i hemmiljön.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Om man fördjupar kunskapen, ger pedagogerna handledning, inbjuder till samarbete med föräldrarna och samtliga verkligen satsar på att stimulera barnet, då blir det en KRAFT i det, som gör att man kan vända negativa utvecklingsspiraler. Det räcker inte att pedagogerna gör sitt, alla måste vara med och stimulera. Dessutom är det viktigt att sätta in tidiga insatser, att ta tag i problemet redan när barnen är små. Det är också viktigt att insatsen kommer från de pedagoger som barnen möter i vardagen, att vi funderar över vad vi kan göra direkt i den miljö där barnet befinner sig, istället för att exempelvis skicka iväg dem på utredning.
– Kombinationen av de fyra olika insatserna gör att de vuxna blir en samlad resurs för barnet – alla vet vad som pågår. Därmed kunde vi också skräddarsy insatserna för varje barn och besluta om hur ofta skulle vi arbeta med barnet, vem skulle ta ansvar, och så vidare.
– Jag tror att pedagogerna behöver hjälp med att få upp ögonen för hur man ska arbeta, det finns så många ENKLA åtgärder, men man kommer helt enkelt inte på dem själv. Både barn och pedagoger måste få se och uppleva handling och stimulans konkret.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det gick att åstadkomma så mycket mer än jag trodde. Och den positiva responsen! Jag visste inte hur jag skulle ta emot, jag kom ju in i deras verksamhet och modellarbetade. Att lyssna, anpassa och föra tillbaka in i verksamheten – så har jag arbetat hela tiden. I aktionsforskning är du ett levande subjekt, du måste hela tiden ta tillvara på det som sker och försöka ändra riktning på processen, när så behövs. Under den här processen har alla bidagit med sina synpunkter och iakttagelser, och det är det som har drivit processen framåt. Man måste vara lyhörd för allas erfarenheter.

Vem har nytta av dina resultat?

-Människor som arbetar i pedagogiska miljöer, men även inom psykologi, sociologi och medicin. Jag tror även att utbildare kan ha nytta av resultaten, och de som går grund- och specialistutbildningar. Det finns många olika studier och teorier kring lärande, men i min avhandling finns också det praktiska genomförandet, som hela tiden knyter an till situationen, behovet och förändringen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

-Om förändringar ska kunna genomföras på djupet så krävs det att man förutom mina resultat även har verksamhetens egna förutsättningar i åtanke. Jag tror att mina resultat kan inspirera, eftersom de binder samman teori och praktik. Du kan helt enkelt bli klok på vad det är som händer, varför och hur. Men det handlar om att rekonstruera tänkandet utifrån de resurser man har. När man disponerar om tid, rum och pedagogiska resurser, så händer saker, men det är förstås en investering som man måste välja att göra i verksamheten. Det viktiga är att arbetet skapar ett slags engagemang hos de inblandade, och ger barnet hopp: det här går att läsa, vi kan vända det här, och pedagogerna är förmögna att göra det. Visst tar det tid och kraft – med det har du igen! Pedagogerna som deltog i min studie sa att det var mödan värt – fastän det hade kostat en hel del. SÅ mycket förändrades för dem – och för barnet.

Hedda Lovén