Att vara barn – ett ständigt skapande av identiteter

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare under hela mitt yrkesverksamma liv, både i mitt hemland Iran och i Sverige. I Iran arbetade jag som språklärare och i Sverige har jag arbetat som fritidspedagog, förskollärare, modersmålslärare samt speciallärare. Jag har under mitt yrkesliv lagt märke till och fascinerats av den diskrepans som finns mellan vad vuxna tycker är bäst för barn, och vad barn finner som lämpligast, mest lustfyllt, eller bäst för dem själva.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen innehåller fyra olika studier som handlar om barns åsikter, tankar och agerande i vardagslivet och om deras livsvillkor och identiteter. Jag har bett olika barn berätta om sig själva och om sina liv. Min utgångspunkt ligger i barnkonventionen, som ska vara styrande för det pedagogiska arbetet i skolan på alla nivåer, som säger att barn har rätt att bli respekterade och lyssnade på som individer och vara delaktiga i sitt eget liv och lärande. I den första studien följde jag en klass under en termin och intervjuade samtliga elever som fick berätta om sig själva. Jag samlade även in uppsatser från eleverna på temat ”Om mig själv”. Jag märkte att det fanns en diskrepans mellan vad de skrev i sina uppsatser och vad de pratade om sinsemellan på rasten. I studie nummer två tittade jag på vad barn berättar om sig själva på olika hemsidor och web communities på Internet. Min önskan var att se hur barn berättar om sig själva utanför skolan. Det blev tydligt att barn skiljer på hur de presenterar sig för kompisar på Internet och vad de väljer att ta upp med vuxna i skolan, vilket visar på deras sociala kompetens – de vet vad som krävs av dem i olika miljöer. I studie tre och fyra studerade jag ett fåtal barn som lät mig komma närmre och intervjua dem i hemmet om ämnen som de själva valde och ville berätta mer om.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att barn är kapabla att läsa av vilka sociala strukturer som är gällande på olika tider och platser, i skolan, på Internet eller i hemmet, och hur de ska välja sina självpresentationer. Under intervjuerna kom vi in på frågor som rör identitet och det visade sig att barnen i studien inte ser på identitet som något evigt eller oföränderligt som finns inuti dem. För dem handlar identitet snarare om samhörighet, och innebär ett seriöst och medvetet arbete och aktiva val. Barnen plockar av det som erbjuds i omgivningen och förhandlar och skapar egna bilder av sig själva för att nå olika syften. För att konstruera sin identitet bygger de vidare på existerande uppfattningar som säger något om hur man kan vara som barn, exempelvis glad, lekfull, atletisk etcetera. De här normerna och värderingarna säger något om samhällets syn på vad som är möjligt att tillgå – vad man kan säga, göra och tänka som barn. Inget av barnen i studien berättade att de exempelvis porrsurfar på Internet eller att de är sängvätare – de vet vad som är acceptabelt att prata om. En av studierna i avhandlingen tar upp existentiella frågor och etnisk bakgrund, och riktar in sig på barn som har immigrerade föräldrar och deras tankar om sig själva. I den studien har jag använt barn som delar mitt modersmål persiska. Det var tydligt att de barnen förhandlar med det som alla känner till om dem, det som syns, och det som de vill synliggöra. De berättade att de vill kunna känna samhörighet med exempelvis sina spansktalande kompisar fast de själva kommer från Iran. De begär frihet att förhandla om sin identitet och vill framförallt kunna röra sig mellan olika identiteter. Föräldrar och andra vuxna i deras omgivning vill däremot att de ska vara stolta över sin bakgrund, de vill väl men de tar ifrån barnen möjligheten till förändring och utbyte om de hela tiden tjatar om deras bakgrund. Enligt barnen i studien har vuxna ingen rätt att fastställa barnens identitet utifrån deras ursprung.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Det som förvånade mig mest var den utbytbarhet mellan olika identiteter som barnen berättade om. Deras identitet var utbytbar och kunde utvecklas över tid och beroende på deras syfte. Jag intervjuade samma barn vid olika tillfällen och jag blev förvånad över hur obehindrat och naturligt de ändrade sig med hjälp av identitetsarbete och förhandlingar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Framförallt lärare, men även socialarbetare, poliser och vårdpersonal – alla som på något sätt arbetar med och för barn. I mitt arbete växte det fram en metod och olika forskningsstrategier för hur man kan forska med barn. Det räcker inte med att intervjua dem, det krävs kontinuerlig observation och en mångfaldig strategi. Tack vare att jag gjorde fyra olika studier med olika forskningsstrategier kunde jag se den förändring och utbytbarhet i identitet som barnen presenterade.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Med min avhandling vill jag ge en röst åt barnen och påminna skolan om att barn är en grupp med en egen agenda. Vi borde lyssna på dem och göra dem mer delaktiga i deras eget lärande. Vi måste begrava tanken att vi som vuxna vet vad som är bäst för barn. Vi måste ge alla barn möjlighet att byta och vara ambivalenta – deras identiteter och självpresentationer ska inte ses som oföränderliga. Jag ser identiteter som ständigt pågående processer – ett slags kulturpluralism där barnen skapar egna identiteter som de efter något år utvecklar till något annat.

Kontakta Farzaneh Moinian

Åsa Larsson