Social delaktighet inte självklart i förskolan
Enligt FN:s Barnkonvention har barn rätt att vara delaktiga i det som rör deras liv. Eva Melin har undersökt hur barns sociala delaktighet ser ut i förskolan och konstaterar att det skiljer sig mellan olika förskolor.
Född år 1953
i Tidaholm
Disputerade 2013-04-12
vid Stockholms universitet
Social delaktighet i teori och praktik: Om barns sociala delaktighet i förskolans verksamhet
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Mitt intresse för delaktighet har två spår, ett erfarenhetsmässigt och ett mer abstrakt. I läroplanen och av politiker används begreppet delaktighet som om alla känner till vad det är, och det framstår som enkelt att införa. Så är det förstås inte.
– Delaktighet har många olika betydelser och alla barn är inte delaktiga i beslut som påverkar deras liv. Detta gjorde att jag ville veta vad delaktighet är för slags fenomen och hur det kan uppstå mellan människor.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om social delaktighet i teori och i förskolans praktik. Jag har intresserat mig för barns delaktighet i vardagen. Jag har studerat hur strukturer i förskolan påverkar individens handlingsmöjligheter genom att observera fyra barn på fyra avdelningar i fyra olika förskolor. Minst ett av barnen på varje avdelning har Downs syndrom.
– När det finns funktionella skillnader mellan barn, som mellan barn med och utan Downs syndrom, ställs hela personalgruppens attityder på sin spets och man får syn på mycket kring delaktighet.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Mina resultat ger en ökad förståelse för hur organisationers, både medvetna och omedvetna, strukturer påverkar enskilda människors möjligheter att handla. Det visade sig att det såg väldigt olika ut från förskola till förskola när det gäller hur man möjliggör social delaktighet för alla barn och framförallt för barn med Downs syndrom.
– Det var tydligt att personalgruppens barnperspektiv, det vill säga deras syn på barns placering i samhället och deras förhållande till barns eget perspektiv, påverkar vilken roll barnen får ta i förhållande till vuxna. Det påverkar i sin tur i vilken utsträckning social delaktighet kan genomföras.
– Det var få förskolor i min studie som såg barn med och utan Downs syndrom som snarlika varandra, och där personalgruppen möjliggjorde för alla barn att bli delaktiga i gemensamma aktiviteter som sedan anpassas efter behov. I de flesta förskolor såg pedagogerna på barn som olika varandra, med olika behov. De kategoriserade barn i olika grupper och skapade olika strukturer – vilket innebär att de, omedvetet, segregerar barnen från varandra.
– Vill man påverka den sociala delaktigheten så måste man in och påverka personalgruppens syn på vad barn är och vad de kan.
Vad överraskade dig?
– Att det faktum att man segregerar barn i olika grupper var så styrande för hur barnen uppfattar varandra. Det är svårt att komma in i leken om man definierats som annorlunda av personalen.
Vem har nytta av dina resultat?
– Jag hoppas att politikerna läser den, det skulle vara roligt att få visa hur verkligheten är och hur svåra deras politiska beslut är att genomföra. Utöver det hoppas jag att de kan ha nytta av den i förskollärar- och lärarutbildningen.
Åsa Larsson