Små barn är goda förhandlare

Varför blev du intresserad av ämnet?

Intresset väcktes ur nyfikenhet över vad som egentligen händer när barnen möts och förhandlar i sin lek.

Vad handlar avhandlingen om?

Om de yngsta barnen som kompetenta aktörer i en produktiv förhandling. Jag lyfter fram de specifika kompetenserna som barnen har i sina förhandlingar, exempelvis deras uppfinningsrikedom och anpassningsförmåga, hur de bjuder in och ser varandra i ögonen. Jag har följt två grupper av förskolebarn i åldrarna två till tre år på två olika förskolor under ett och ett halvt år och studerat vad de förhandlar om, hur de gör, vilka strategier de använder och när och varför de byter strategi.

Vilka är de viktigaste resultaten?

Att all lek föregås av en förhandling – att de ska leka, vad de ska leka och vilka eventuella leksaker som ska ingå. Barnen använder olika strategier och byter också strategi beroende på hur leken utvecklar sig. Den viktigaste strategin kallar jag metapragmatisk strategi som handlar om uppfinningsrikedom och vilja till anpassning till hur och vad de ska leka. Barnen förhandlar också om vem som ska få bestämma vad. Förhandlingen ingår som en del i leken och har hela tiden sitt tydliga syfte. När lekens utgångspunkt förändras från enighet till oenighet kring vem som exempelvis ska bestämma förändras förhandlingsstrategin. Duktiga förhandlare kan vända oenighet till enighet och då fortsätter ju leken. Misslyckas förhandlingen tar leken slut, kanske börjar någon gråta eller så söker barnen hjälp utifrån. Här spelar de vuxna en viktig roll. Ett tydligt resultat är att ju längre studien pågick desto bättre blev barnen på att förhandla, vilket visar att barn som känner varandra väl ofta lyckas i sina förhandlingar. På den ena förskolan gick förskollärarna snabbare in och styrde upp barnens förhandlingar. Här var barnen inte lika duktiga förhandlare som på förskolan där barnen gavs mer tid att själva sköta sina förhandlingar.

Vad överraskade dig?

Att barnen var så kapabla och duktiga! En aha-upplevelse var också att när barnen var överens och leken flöt på kommunicerade de mest med blickar, nickningar och annat positivt kroppsspråk. När leken övergick i oenighet blev det verbala språket tydligare och de vanligaste orden var nej och inte. Det slog mig att de små barnens verbala språk fyller samma funktion som för oss vuxna.

Vem har nytta av dina resultat?

Jag hoppas att de kan vara berikande för personalen på förskolorna men också komma till nytta för den fortsatta forskningen.