Skrivkris ständigt ämne i skoldebatt

Debatten om elevers bristande skrivkunskaper har pågått sedan decennier. Men den innehåller just inga bevis för en pågående skrivkris. Martin Malmström har forskat om synen på skrivande och hur den kommer till uttryck i läroplanerna.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som gymnasielärare i svenska och engelska och har alltid varit intresserad av skrivande. För ett antal år sedan läste jag en debattartikel om studenters bristande skrivförmåga. Artikeln var skriven av nio historiker och fick stort genomslag och gehör. Den påföljande debatten präglades av massiv kritik mot den bristande kvaliteten av studenters skrivande. Jag tyckte bilden var ensidig och blev intresserad av att titta närmare på just mediedebatten kring elevers skrivande.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om synen på gymnasieelevers och högskolestudenters skrivande. Jag har gjort tre nedslag i mediedebatten, under 70- och 90-talet samt nutid, och analyserat de föreställningar i ämnet som förekommer där. Vidare har jag tittat på hur elevers och studenters skrivande uttrycks i tre läroplaner under samma tidsperioder, Lgy 70, Lgf 94 samt Gy 2011. Mitt antagande är att mediedebatten och läroplanerna i någon mån påverkar varandra.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att inlägg om elevers bristande skrivförmåga inte är något nytt. Tvärtom hörs detta budskap i mediedebatten i alla tre tidsperioder. Kritiken uttrycks också påfallande lika genom tidsperioderna och här har jag identifierat ett slags ”skrivkrisgenre”: Signifikativt är att debattinläggen innehåller talande exempel av studenttexter, slås upp med drastiska rubriker som förstärks med samspelande bilder och en domedagsliknande ton. Det bristfälliga skrivandet får större roll än det rimligen kan ha och blir symbol för något större, något mer abstrakt. Flera av artiklarna kan ses som en sorgesång över den tid som flytt. Överlag tycks artikelförfattarna omedvetna om att de inte tar upp något nytt utan skriver i väl upptrampade spår. Artiklarna bygger oftast på egna anekdoter. Några gånger generaliseras resultat från någon liten undersökning, ibland hänvisas till en storskalig internationell studie som tolkas tvivelaktigt. På 70-talet möts de här skrivkrisdebattörerna av en del protester, inte sällan från gymnasielektorer. Men mothuggen från lärarhåll tystnar med tiden, möjligen beroende på den genomgripande skolkrisdebatt som ljudit sedan svenska resultat i internationella studier försämrats. Det blir nästan omöjligt att sätta sig upp mot krisretoriken.

– I debatterna skylls ofta skrivkrisen på brister i skola och utbildning. Men min granskning av läroplanerna visar att synen på skrivande tenderar att vara traditionell, med kunskap och korrekthet i fokus. Skillnader finns dock, Lgy 70 är i sin allmänna del relativt progressiv och förordar nya arbetsformer, grupparbeten och likande. Men den här progressivismen slår inte riktigt igenom i vad gäller skrivandet. I Lpf 94 uttrycks skrivandet med en tydligare inriktning mot kommunikation. Sammanfattningsvis visar mina resultat att debatten om skrivkris har påverkat alla tre läroplaner, mest Lpf 94.

Vad överraskade dig?

– Att skrivkrisdebatten var så massiv under hela perioden och att artiklarna liknande varandra. Jag har gjort en jämförelse med mediedebatten USA och i stort råder samma tongångar där som i Sverige. Jag förvånades också av att artikelförfattarna, där flertalet är företrädare för vetenskapen, utgår från känslor snarare än fakta när de debatterar. I de artiklar jag granskat presenteras sällan några vetenskapliga belägg.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av elevers och studenters skrivande. Men också av mediedebatten och hur den påverkar skolan.

Susanne Sawander