Skönlitteratur i undervisningen inte oproblematiskt

Är skönlitteratur i undervisningen enbart något gott? Elin Sundström Sjödin, som i sin avhandling bland annat forskat om ett läsprojekt på ett ungdomshem, problematiserar läsning i undervisningen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som lärare i svenska och engelska, främst på grundskolan samt på Statens institutionsstyrelses, SIS, ungdomshem där eleverna är i gymnasieåldern. Jag har alltid använt skönlitteratur i undervisningen men det var först när jag arbetade på behandlingshem som jag blev medveten om att skönlitteratur i undervisningen måste användas varsamt, så att elever inte känner sig nedtryckta.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om skönlitteratur som undervisningsinnehåll och problematiserar synen på litteraturläsning som något oproblematiskt gott, såväl innanför som utanför utbildningssammanhang. Det andra delsyftet handlar om att, utifrån teorin kring critical literacy, utveckla kunskap om de olika element som är inblandade när läsning, läsare och kritiska aspekter av läsning iscensätts. Avhandlingen bygger på flera delar varav en handlar om ett läsprojekt på ett av Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Vidare har jag analyserat ett policydokument där SIS beskriver sina läsprojekt och vad de syftar till. Därutöver har jag analyserat ett antal broschyrer, varav en delas ut genom barnhälsovården, som handlar om barns läsning kopplade till hälsa.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– När skolan sätter upp avsikter och mål med läsning, exempelvis empati eller demokrati, finns alltid en risk att vissa elever blir konstruerade som ”i brist” och ”i behov”. Jag menar att det är viktigt att vara medveten om de här samkonstruktionerna, särskilt om man arbetar med elever som inte är läsvana eller själva säger att de är ”icke-läsare”.

– I läsprojektet på Statens institutionsstyrelses ungdomshem såg jag att läsning kan användas som undervisningsinnehåll och verkligen skapa en “kritisk situation” där läsning blir något som stärker eleverna. Ett exempel är när en grupp elever på ungdomshemmet läser högt tillsammans med en lärare. Men en elev vill inte delta utan står vid whiteboard-tavlan och ritar. När läraren tappar ett ord, fyller den här eleven i och det han ritar återkopplar hela tiden till det som läses. Den här situationen visar att man kan vara med i läsningen fastän man inte är det. En lärare på behandlingshemmet berättade att de vid tidigare läsprojekt suttit i fåtöljer. Det här hade skapat en mer avslappnad stämning, där undervisningen fick underordnad betydelse, på gott och ont. Med det vill jag belysa hur miljön kan användas för att skapa olika slags undervisning med läsning som innehåll.

– I broschyrerna som jag analyserat framhålls genomgående läsning ur ett hälso-, demokratiskt och framgångsperspektiv. Läsning lyfts oreflekterat fram som en stark framgångs- och hälsofaktor. I avhandlingen problematiserar jag detta, bland annat genom peka på risken att andra förklaringsmodeller till att barn inte lyckas i skolan riskerar att osynliggöras. Utifrån broschyrernas perspektiv blir därmed framgång i skolan ett individuellt ansvar, frånkopplat sociala och ekonomiska faktorer.

– Särskilt intressant är hur läsning ofta översätts till siffror, exempelvis ”en 17-åring som läser böcker kan 50 000 ord, en jämnårig som inte läser böcker kan 15000 ord. För att läsa en tidning krävs kunskap om 50 000 ord.” Jag har verkligen försökt spåra vad de här siffrorna kommer ifrån men ha inte lyckats hittat några vetenskapliga källor.

Vad överraskade dig?

– Flera av resultaten överraskade mig. Framför allt många elevers syn på läsande och vad ”rätt” läsning är. En av elever på ungdomshemmet lät meddela att ”jag är en icke-läsare. Jag läser bara svensk straffrätt för att veta mina rättigheter”. Som att detta inte vore att läsa. Jag har också förvånats över hur ifrågasatt jag blivit just för att jag problematiserar läsning i undervisningen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att resultaten kan bidra till diskussion om läsning bland såväl lärare som föräldrar. Kanske kan avhandlingen också nyansera debatten som ofta präglas av moralpanik kring ungdomars bristande läslust. Vidare tror jag att forskare inom Critical literacy-fältet kan ha nytta av resultaten då jag använt mig av nya metodologier.

Susanne Sawander