Skolan viktig plats för asylsökande barn och unga

Asylsökande barn och ungdomar pekar på skolan som en central arena i strävan att skapa en varaktig tillvaro. Malin Svenssons forskning visar samtidigt att lärare anser sig behöva mer kunskap om asylprocessen och om asylsökande elevers levnadsvillkor.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är samhällsvetare och har alltid varit intresserad av frågor som rör migration, hem och tillhörighet. När jag påbörjade avhandlingsarbetet var debatten om de så kallade apatiska barnen aktuell. Men varken i de offentliga samtalen eller i forskningen framkom hur barn själva ser på sin situation i relation till asylprocessen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vardagsliv och skolgång för barn som kommit till Sverige med sina familjer för att söka asyl. I studien ingår totalt 18 barn mellan 6-17 år som jag träffat under åren 2006-2009. Jag har undersökt vad barnen själva anser vara angeläget då de inte har en given framtid här i Sverige. Barnen har dels intervjuats, dels fått fotografera i sin vardag, bilderna var samtalsunderlag. Skolan framstod som en central plats för dem. Därför har jag även undersökt hur lärare till asylsökande elever resonerar om och hanterar de omständigheter som asylprocessen medför i deras arbete.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Först och främst att barnen aktivt strävade efter att bygga en varaktig tillvaro här, trots ovissheten om de skulle få stanna. De ansträngde sig för att lära sig svenska, försökte få kompisar och ville bli del av ett socialt sammanhang. Det finns politiska ambitioner om att asylsökande barn ska erbjudas ett liv så likt folkbokförda barns som möjligt. Avhandlingen visar att rätten till utbildning på samma villkor som folkbokförda barn är en styrka i asylmottagandet. I skolan konkretiserades föreställningar om hur livet skulle kunna vara om de fick stanna och där försökte barnen kompensera socioekonomiska levnadsvillkor.

– Samtidigt var skoltillvaron inte okomplicerad. Här mötte de kamrater som också befann sig i asylprocessen, vilket påminde om tillfälligheten med den egna situationen. Fastän de flesta ville vara diskreta med sin juridiska status var jämförelser mellan asylsökare oundvikligt, särskilt då någon fick besked om uppehållstillstånd. Det faktum att allt kunde raseras från en dag till en annan väckte tvivel om meningen med att satsa på ett liv här. Det hindrade dock inte barnen från att hoppas på ett permanent uppehållstillstånd vilket fick en särskild innebörd, rätten att få vara här för alltid. En pojke bad rektorn om lov att byta från förberedelseklassen i en högstadieskola till en ordinarie klass i en skola i bostadsområdet. Han resonerade att där skulle han kunna lära sig svenska snabbare, få kamrater som var bofasta i Sverige, läsa läxor med dem och på så vis stärka sina möjligheter att bygga ett liv här. En av de viktigaste slutsatserna är att barnens engagemang för att hantera den ovissa situationen behöver tas tillvara, oavsett var de kommer bygga sin framtid.

– Lärare har en avgörande roll för asylsökande barns skolgång, men de påverkas också av elevernas situation. En övergripande strategi hos lärarna var att utgå ifrån att alla elever ska stanna i Sverige, fastän de visste att det inte var så. I förberedelseklasserna fanns rutiner för att kompensera för skillnader mellan elevers socioekonomiska förhållanden. Mer komplicerat var det att kompensera för elevers olika juridiska status, exempelvis gick det inte att förbereda sig på Migrationsverkets beslut kring elevernas asylansökningar. I praktiken påverkades klassrumsarbetet och relationerna där av att asylsökande elever plötsligt kunde vara borta utan möjlighet för vare sig elever eller lärare att ta ett värdigt avsked. Många lärare uttryckte ett stort engagemang för sina asylsökande elever och en strävan efter att erbjuda en likvärdig utbildning , men de uttryckte också maktlöshet och att de blev desillusionerade. Ytterligare en slutsats är därför att lärares arbete och skolans kompensatoriska uppdrag behöver förstås i ljuset av övergripande asylpolitiska ambitioner och intressen för att kunna ta tillvara engagemanget som finns hos de vuxna som möter asylsökande barn i skolan.

Vad överraskade dig?

– Att barnen och lärarna på olika sätt försökte kompensera den tillfällighet som asylprocessen bygger på genom att sträva efter en varaktig tillvaro. Sedan är det anmärkningsvärt att Sverige har varit ett asylmottagningsland i decennier men att lärare ändå uppger att de saknar kunskap om asylsökande barns och familjers levnadsvillkor. Lärare saknar även stöd från skolledare i mottagandet av de här eleverna. De särskilda omständigheter som asylprocessen medför tenderar att betraktas som individuella undantag i skolan. Men avhandlingen visar att de snarare kan förstås som strukturer som drabbar asylsökande barn – oavsett i vilken skola eller undervisningsform de går.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som på något sätt arbetar med asylsökande barn, ungdomar och familjer. Regeringens omsvängning som innebär att uppehållstillstånd idag är tidsbegränsade riskerar att ytterligare underminera asylsökande barns rätt till utbildning, och därmed deras hoppfullhet om framtiden. Därför tänker jag att avhandlingen kan vara till nytta för såväl lärare som skolledare, tjänstemän och politiker.

Susanne Sawander