Skolan sviker unga kvinnor med svåra erfarenheter

Ensamhet, utanförskap och en stark känsla av att inte synas. Det är gemensamt för unga kvinnor med svåra livsupplevelser bakom sig. Skolan erbjuder heller inget stöd. ”Min avhandling visar att det inte behövs någon särskilt metod för att möta dessa kvinnor, det handlar om att ta sig tid att lyssna”, säger Anneli Nielsen som forskat i ämnet.

 Varför blev du intresserad av ämnet?

– Under mina år som lärare, specialpedagog och jourkvinna på kvinnojour träffade jag många unga kvinnor som på olika sätt hade det svårt i livet. Mina möten med dem lämnade mig ofta med en känsla av att jag inte förstod. Tidigare forskning kring unga kvinnors upplevelser av svåra livshändelser fokuserar ofta på en faktor, jag ville undersöka detta i ett vidare perspektiv.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om unga kvinnors berättelser om svåra livsupplevelser och hur det påverkat deras skoltid. Jag har under fyra års tid intervjuat tio unga kvinnor som vid första intervjun var mellan 16 och 20 år. Hälften av kvinnorna var tvångsintagna och befann sig på Statens institutionsstyrelse särskilda ungdomshem.

– Deras berättelser handlade om stor utsatthet och återkommande svåra livshändelser, ofta med inslag av våld och missbruk. De övriga fem i intervjugruppen fick jag kontakt med genom Fryshusets tjejverksamhet, dessa unga kvinnor berättade framför allt om enstaka svåra livshändelser.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det viktigaste resultatet är att det inte går att förstå unga kvinnors problem och svårigheter i skolan om man inte förstår vilket sammanhang de befinner sig i skolan och vilka upplevelser de har bakom sig. Och vice versa. Genomgående för dessa kvinnor som jag intervjuat är att de har en tydlig föreställning om hur det borde vara och min tolkning är att de beskriver sig själva och sina familjer utifrån en idealbild. De berättar om svårigheter i skolan och att de slutar gå dit för att slippa känna sig misslyckade.

– Utanförskapet är genomgående men mest slående var de unga kvinnornas beskrivning av ensamhet, att inte bli sedd, lyssnad på och förstådd. De positiva stunderna i skolan är när någon lärare utan att direkt säga något, skapar möjlighet för dem att delta och ingå i ett sammanhang. I övrigt beskrivs de positiva stunderna i skolan som få och för dessa unga kvinnor har skolan som socialt sammanhang varit mer förtryckande än inkluderande. Min slutsats är att det inte krävs någon specifik metod för att hjälpa dessa inga kvinnor – det handlar om att ta sig tid att lyssna, möta och ge dem tid.

 Vad överraskade dig?

– Att alla dessa unga kvinnor vittnar om en stor ensamhet och känsla av att inte synas. Den känslan följer också med senare i livet. Samtidigt vill jag lyfta fram att de inte ser sig som offer, flera av dem jag intervjuat pekar på att deras erfarenheter stärkt dem.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som arbetar med barn och unga – skola, socialtjänst, fritidsverksamhet men även föräldrar.

Susanne Sawander