Skolan har för lite kunskap om sina elever

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag har varit lärare länge, och redan i början av min lärarbana tyckte jag att skolan hade för lite kunskap om sina elever. Det finns mycket forskning om skolan som institution och om didaktiska frågor, men ingen framtagen kunskap om vilka de är som ska lära sig i skolan egentligen är. I skolan är det företrädare för utvecklingspsykologin som varit experter på eleverna, och när det har krånglat har skolan och lärarna vänt sig till dem för att få hjälp. En av de svåraste sakerna man kan råka ut för som lärare är när en elev inte har kamrater. Det är också då föräldrarna är som mest bekymrade.

Jag kände att jag ville ge en bild av hur eleverna formas och påverkas i skolmiljön, och hur de tar och får olika positioner inom elevgruppen. Det behövs mycket forskning inom det här området anser jag, och min avhandling är ett bidrag.

Vad handlar avhandlingen om?

Den består av två studier som båda handlar om hur barn formas och formar varandra till elever i skolan. I den första studien har jag valt att undersöka texterna i Lgr69 och Lpo94, som är avgörande när bilden av den ideala eleven skapas. Jag har tittat på vilka egenskaper och förmågor eleverna förväntas ha, och hur den bilden har förändrats under den tid som gått mellan de båda läroplanerna. I samband med detta har jag också, utifrån de värderingar man lägger på eleven i texterna, tagit fram motsatsord till de förmågor läroplanen vill att eleverna ska ha. På så sätt har jag fått fram en bild av hur idealelevens motsats ser ut, det vill säga en elev vars förmågor läroplanerna inte ser som önskvärda.

I den andra studien har jag samtalat med 9-åringar för att höra vad de pratar om, och vad de bedömer som viktigt när det gäller att lyckas och misslyckas i skolan. Jag har sett att eleverna själva är väldigt dominerande när det gäller skapandet av sig själva och varandra. Det finns en mängd osynliga regler för hur de uppträder som elever.

Jag har i de här samtalen också studerat hur eleverna positionerar sig i förhållande till varandra. Vilka tekniker de använder när de pratar och talar om saker för varandra, och vem de är i det sammanhanget. Jag har tittat på hur vi gör och görs till människor i olika situationer (subjektskapande) samt hur vi hittar vår plats i förhållande till andra människor i ett visst sammanhang; hur vi tar och ges en underordnad eller överordnad position i en speciell situation (positionering).

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

När det gäller läroplansstudien är det vikigaste resultatet att vi i dag vill ha en elev med helt andra förmågor än 1969. Då fanns det fortfarande ett ideal från bondesamhället. Att vara rättvis och sanningsenlig var egenskaper som prioriterades, liksom att vara självdisciplinerad och aktningsfull. I Lpo94 lyfts elevens eget ansvar fram som den mest framträdande egenskapen. Att vara en reflekterande, initiativrik, kritisk, kreativ och medveten människa är tillsammans med det egna ansvarstagandet utmärkande för hur samhället vill forma dagens elever.

Men mest spännande är elevernas egna tankar. I mina samtal med dem, om att lyckas och misslyckas i skolan, berör de knappt skolarbetet. Detta trots att jag ofta försökt styra in samtalet på hur de klarar baskunskaper som läsning och matematik. Eleverna släpper snabbt den biten och pratar i stället om kamratrelationer. När det gäller beröm och uppskattning är kamraternas ord mer intressanta än beröm från läraren. Jag har sett att processen med att ha kamrater tar elevernas hela intresse i anspråk. Vad lärarna säger att de ska göra är av mindre betydelse. Det absolut viktigaste är att ha kamrater, och i klassrummet pågår oavbrutet ett skapande av kamratrelationer.

Denna drivkraft hos barnen, att skapa kamrater, är en kunskap och aspekt vi måste ta hänsyn till när vi planerar och försöker hitta pedagogiska lösningar i skolan. Jag menar att vi lärare måste skapa större kunskap om hur elever fungerar när vi planerar den pedagogiska verksamheten. Vilka pedagogiska konsekvenser får den här typen av kunskap när det gäller saker som klassammansättningar, placering av elever i klassrummet, arbetssätt med mera?

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Ja, detta att eleverna i våra samtal pratade så lite om skolarbetet, när det gällde deras syn på att lyckas och misslyckas i skolan. Det var något som jag nästan fick dra ur dem.När det gäller läroplansstudien har jag förvånats över den bild som växte fram när jag skapade en elev med motsatta ideal, mot de som läroplanstexterna formulerade. Denna elev tycktes komma från ett annat århundrade och från en helt annan kultur.

Vem har nytta av dina resultat?

Min avhandling riktar sig i väldigt hög grad till skolan och de verksamma lärarna. Min förhoppning är förstås att man ute i skolorna ska ha nytta av mina resultat och diskutera dem. Om vi lärare i vårt pedagogiska arbete tar för vana att alltid komma ihåg det relationsarbetesom ständigt pågår mellan eleverna, kommer det förhoppningsvis att påverka våra föreställningar om arbete och lek. Det kan gälla planeringen av skolarbetet, både vad avser innehåll och arbetsformer. På vilka grunder placerar vi eleverna i grupper och i klasser, och hur fördelar vi arbetet när de ska arbeta i grupp respektive enskilt? Jag hoppas att min elevstudie leder till att leken kan få ett större utrymme i skolan, både i form av fri lek samt i estetiska uttrycksformer som drama, bild och musik.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Jag hoppas att man kommer att införliva den här kunskapen när man planerar det pedagogiska arbetet i skolan. Ju mer vi vet om eleverna desto bättre kan skolan fungera. Jag tror att vi i dag gör undervisningen för komplex ibland, vi vill hela tiden hitta nya sätt att undervisa. Det går att göra saker på enklare sätt och till exempel lägga in mer lek och estetik. Man kan fråga sig om politikernas ambitioner, om exempelvis. skrivandet av individuella utvecklingsplaner, leder till något gott för eleverna eller om det bara gör lärarna utarbetade? Vi måste ändra på synen att lärandets objekt alltid kommer i första hand, och låta lärandets subjekt komma fram mer. Subjektet, som i det här fallet är barnet/eleven, är i stort behov av att i undervisningen kunna samspela på ett lustfyllt sätt med kamraterna för att lärandet ska bli optimalt. Kanske är behovet av detta samspel viktigare än att lära sig planera och utvärdera sina individuella prestationer.