Skillnad på förortssvenska och slang

De flerspråkiga ungdomarna i Karin Senters studie talar förortssvenska, eller ”förortska”, både i skolan och på fritiden. Men det innebär inte att de talar slang hela tiden, förortskan är deras formella sätt att prata svenska, konstaterar Karin Senter.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag brukar säga att det var mina tidigare gymnasieelever som fick mig intresserad av förortsförankrat tal. Men jag har också följt Zlatan under hela hans karriär, och när han dök upp i media så var det tydligt att hans skånska inte var likadan som majoritetskånskan. Jag är från en småort och det sättet att prata på fanns inte där, så det gjorde mig nyfiken.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den heter Att göra förort, det kan vara en förvirrande titel, men för mig så signalerar det att förortstillhörighet ingår i ett görande, där språk, religionsutövning, etnicitet, klädstil och musiksmak har en plats. Jag har framför allt fokuserat på språket, och har följt 19 gymnasieungdomar med mångspråkig förortsbakgrund under tre skolterminer, och analyserat hur de talar och vad som händer i olika situationer. Jag undersöker vad språket har för betydelse i deras identitetsskapande och deras kategorisering som ett vi.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Rent språkvetenskapligt så är ett av de viktigaste resultaten att deltagarna talar vad jag kallar ”förortska” i alla undersökta kontexter. Det handlar om lektionsarbete, skolpresentationer, luncher, raster, en anställningsintervju och vissa fritidsaktiviteter. Men att de talar förortska genomgående innebär inte att de talar slang hela tiden. För att illustrera det förhållandet så använder jag två benämningar, förortsslang, som är det mångspråkiga slangbetonade sättet att tala, och förortssvenska, som är ett mer formellt, standardnära sätt att tala svenska, men som fortfarande placerar talaren i förorten. Slangen frångår ungdomarna automatiskt i mer formella sammanhang, men klangen av förorten som den här mer formella förortssvenskan har, ligger kvar hela tiden. Min iakttagelse här skiljer sig delvis från tidigare iakttagelser där man har sett att ungdomarna går in och ut ur det förortsförankrade talet. Jag ser att de talar så kallad förortssvenska hela tiden, om de inte pratar slang. Förortssvenskan är deras formella sätt att prata svenska.

Vad överraskade dig?

– Som gymnasielärare var jag inte så överraskad av resultatet. Vad som däremot slog mig är hur uppdelat de här ungdomarna upplever samhället, och däri ligger också det språkliga. De jämför hela tiden sitt språk och sina tillhörigheter med majoritets-unga, det vill säga vita ungdomar som inte har förortsbakgrund. Hela tiden finns det ett vi och dem. Jag hade inte riktigt koll på hur pass utanför den här majoritetsbubblan de här ungdomarna känner sig, men det återkommer hela tiden.

– Något som också återkommer är att ungdomarna ofta framställer sitt eget tal som en brist. De säger sällan att deras tal är dåligt, men ett mer standardnära tal eller den stockholmska som deltagarna omges av när de lämnar sin förort, beskrivs som finare och bättre. Så de är väldigt påverkade av den standardnorm som finns i samhället. Det finns undantag när de framställer sitt förortsförankrade tal som en tillgång, bland annat en av deltagarna som ägnar sig åt estradpoesi upplever att hon har stor användning för sitt förortsförankrade tal och uppmuntras att använda det.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min tanke är att förortssvenska bara är ett sätt bland många att prata svenska på, och jag jämför ibland med dialekter för att synliggöra, och alla som är intresserade av språk och inkludering kan ha nytta av det här. Jag tänker förstås också att lärare kan ha nytta av resultaten. Ska man korrigera språket eller inte? Om man gör det finns det en risk att öka stigmat så att eleverna tystnar, och gör man inte det så kanske man upplever att man gör eleverna en otjänst för framtiden.

– Mitt förhållningssätt som forskare och sociolingvist lutar mot det förra förhållningssättet, alltså att förortssvenska är ett sätt att prata svenska bland många och att det krävs en större acceptans för språklig variation i samhället. Jag tror att vi som lärare skulle behöva diskutera mer hur vi förhåller oss till den här typen av språklig variation.

Åsa Lasson