Skattningsinstrument bidrar till bättre lärmiljö för barn med autism 

Med hjälp av ett amerikanskt instrument som används för att skatta kvaliteten på lärmiljön för barn med autism kan förskolor skapa en bättre övergripande lärmiljö för barn med autismdiagnos. Det visar Hampus Bejnö, forskare som har översatt och anpassat instrumentet till svenska förhållanden.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har närstående med autismdiagnos, och innan jag tog min psykologexamen jobbade jag med barn med autism inom LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Jag har även jobbat inom psykiatrisk heldygnsvård med vuxna med autism, adhd och personlighetssyndrom. När jag skrev min examensuppsats på psykologprogrammet så gjorde vi en studie i USA som handlade om små barn med autism i förskolan. Jag fick sedan möjlighet att delta i ett doktorandprojekt om hur man kan skapa förutsättningar i förskolan för barn med autism i Sverige.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt om man kan översätta och anpassa ett skattningsinstrument, Autism Program Environment Rating Scale (APERS) som är utvecklat i USA, och använda det i Sverige. Skattningsinstrumentet är utvecklat utifrån forskning om vilka faktorer som är viktiga för barn och ungdomar med autism i förskola och skola. Instrumentet fokuserar exempelvis på hur man arrangerar den fysiska lärmiljön, hur man hanterar problemskapande beteende, vilka instruktioner man ger, och hur man lär ut och stöttar samspel med typiskt utvecklade jämnåriga.

– I den första studien har vi tagit hjälp av expertis inom förskola och habilitering i Sverige för att instrumentet ska bli så relevant och användbart som möjligt för svenska förhållanden. Den andra studien handlar om hur man kan använda instrumentet, och utveckla kvaliteten i lärmiljön för barn med autism utifrån en kartläggning av förskolan med APERS. I den tredje studien har vi undersökt vad olika grupper tycker är viktigt för att barn med autismdiagnos ska få bästa möjliga stöd och förutsättningar för att kunna utvecklas optimalt. Vi undersökte också hur de uppfattat deltagandet i den andra delstudien. Vi frågade rektorer, pedagoger och resurspedagoger på förskolorna, handledare på habiliteringen och föräldrar, för att få lite olika perspektiv.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att instrumentet har en väldigt stor relevans för förskolan i Sverige för barn med autism. Forskningen visar också att det finns ett stort behov av den här typen av instrument eftersom mycket av den kunskap som finns i Sverige är koncentrerad till habiliteringen. Jag tror att många har erfarenhet av att det kan vara tufft att få till inkludering och delaktighet för alla barn i förskolan, man måste veta hur man ska göra i praktiken. Våra resultat visar att vi med hjälp av instrumentet kunde skapa en bättre övergripande lärmiljö för barn med autism, och stötta deras lärande och inkludering.

– Insatsen pågick under två terminer, där vi gjorde en kartläggning för att identifiera vilka områden som var viktiga att jobba vidare med. Sedan kunde vi ge fortbildning och coachning på plats i förskolan utifrån specialpedagogiska strategier som det finns forskningsstöd för, med fokus på hur man kan stötta delaktighet och inkludering för barn med autism. När vi utvärderade arbetet efter åtta månader såg vi att det var en signifikant skillnad mellan interventionsgruppen, där det hade skett en stor skillnad, och jämförelsegruppen där det såg ungefär likadant ut som när vi började. Vi såg också att det behövdes ett mer konkret stöd i förskolan för att planera och formulera mål kring hur de här barnen kan stöttas, för att utveckla det egna arbetet. En generell slutsats är att det här instrumentet har varit hjälpsamt för att stötta de här barnens lärande och delaktighet i förskolan, och stötta pedagogerna i deras arbete.

– Det var intressant att ta del av vad de olika grupperna betonade som viktigast för barnen. Rektorerna betonade frågor om organisation, storlek på barngrupper och personal. Pedagogerna pratade mycket om samarbete och om vikten av både teoretisk och praktisk kunskap. De lyfte fram att det varit väldigt hjälpsamt att ha någon på plats i förskolan som kan ge vägledning och stöd. En viktig del av projektet var att jämka det individfokuserade stöd som habiliteringen står för, med förskolans verksamhet och hur man kan skapa anpassningar i miljön så att barnet kan delta mer i aktiviteter med andra barn. Föräldrarna betonade framför allt vikten av att deras barn skulle få vara en del av gruppen i förskolan. Handledarna från habiliteringen hade främst fokus på handledning av enskilda resurspedagoger.

Vad överraskade dig?

– Jag upplevde att avståndet var större mellan habilitering och förskolan än jag hade jag trott från början. Jag upplevde att man inom förskolan har begränsade kunskaper, jämfört med habiliteringen, kring vad forskningen säger och vilka anpassningar som är bra att göra för de här barnen. Det finns mycket kunskap inom habiliteringen, men det verkar som om det är svårt för den att nå fram till förskolorna. Å andra sidan kan personal från habiliteringen ha begränsad kunskap om hur förskolan lägger upp sin utbildning för alla barn i förskolans grupper, vilket också kan bli ett bekymmer.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas och tänker att man kan ha nytta av dem både inom förskolan och inom habilitering när man planerar och genomför insatser mot barn med autismdiagnos för att stötta deras lärande och utveckling.

Åsa Lasson