Särskilda undervisningsgrupper osynliggörs i skolan

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är arbetsterapeut i grunden och har även en vidareutbildning i psykologi. Jag har arbetat med människor med olika funktionshinder och olika social och etnisk bakgrund med fokus på kommunikation och deltagande i vardagliga aktiviteter. Dessutom har jag arbetat i olika projekt med barn som har neuropsykiatriska funktionshinder och med barn och ungdomar som lever i utsatta livssituationer i exempelvis missbrukarfamiljer. Därifrån kommer mitt intresse för elever i behov av särskilt stöd och elever i särskild undervisningsgrupp.

– Ytterligare något som fick mig att bli intresserad av ämnet är det faktum att antalet elever i behov av särskilt stöd och särskilda undervisningsgrupper har ökat de senaste tio åren – trots skolans demokratiska ideal. Det var centralt för mig att lyfta fram ett elevperspektiv i min studie: hur eleverna själva positionerar sig, agerar och reflekterar över den verksamhet de ingår i, deras kompetens och aktörskap, men även deras delaktighet och sociala relationer som jag tror är centralt för att uppnå hälsa, utveckling och meningsfulla sammanhang.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om elevers vardagsliv i särskild undervisningsgrupp. Vi vet lite om vad det egentligen innebär för elever att delta i en särskild undervisningsgrupp, vad som händer i gruppen och vad elever och pedagoger gör i en sådan verksamhet. Eleverna i studien anses ha olika skolsvårigheter som till exempel koncentrationssvårigheter, sociala och emotionella svårigheter samt neuropsykiatriska funktionshinder. Enligt mig kan skolpersonalen ha stor betydelse för de här eleverna genom att lyfta fram deras aktörskap och förmågor, och genom att göra dem mer delaktiga i sin vardagliga verksamhet.

– Att tillskriva elever aktörskap och kompetens innebär att lyssna till deras perspektiv och erfarenheter och att samtala med dem om hur de känner och reflekterar över sin skolvardag. I studien har jag använt en metod där eleverna blir aktörer och får berätta om sin verksamhet, om relationer och om hur de agerar och positionerar sig.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– De viktigaste resultaten är att den särskilda undervisningsgruppen osynliggörs på olika nivåer: på central nivå i kommunen och i den lokala skolpraktiken, och att eleverna har lågt aktörskap. Paradoxalt nog är det ideologin om inkludering som resulterar i att skolan osynliggör de här barnen, eftersom de enligt ideologin inte ska finnas. Jag kunde se att det finns en osäkerhet om vad som egentligen utgör elevernas skolsvårigheter. Pedagogerna resonerar fram och tillbaka och eleverna tillskriver sig skolsvårigheter och tar personligt ansvar för dem samtidigt som de gör motstånd mot skolans problemdefinitioner. Eleverna strävar efter aktörskap och vill positionera sig som ”duktiga elever” för att ge en annan bild av sig själva och stärka sin identitet. De deltar i verksamheten men i situationer där de definieras som problem gör de motstånd på olika sätt: de glider undan, byter samtalsämne och slutar svara på frågor.

– De nedgraderar problemen som de blir tillskrivna och flyttar fokus till kamraterna för att komma undan situationen. Jag vill inte lägga över hela problemet på pedagogerna, det är en fråga för politiker och skolan- pedagogerna har inget stöd och de gör så gott de kan. Det är svårt för pedagogerna att undervisa elever med olika skolsvårighete rmellan årskurs ett och sex i samma grupp. Det är dessutom väldigt få utbildade lärare som arbetar i den särskilda undervisningsgruppen,det rör sig övervägande om fritidspedagoger, fritidsledare och elevassistenter. Det är ett tydligt fokus på att eleverna ska arbeta med sitt sociala beteende och det blir dessvärre på bekostnad av deras utbildning.

– På ett politiskt, samhälleligt plan behöver man fundera på skolans uppdrag: hur man ser på barn som har skolsvårigheter och hur man ska hjälpa dem. Eleverna och pedagogerna får inte de resurser som de skulle behöva och det finns risk för att eleverna endast blir betraktade som ett problem. Det behövs nya perspektiv i synsättet på de här barnen, deras kompetens och förmågor behöver lyftas fram i större utsträckning.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag kände inte till den här verksamheten innan jag gjorde min studie eftersom jag inte har min bakgrund inom skolan, och det förvånade mig att de här eleverna blir definierade som ett problem av skolan. Eleverna har en otydlig tillhörighet: de undervisas på heltid i de här grupperna men har idrott och slöjd med sin stora klass, så de haren dubbel tillhörighet. Skolan vill osynliggöra detta men det vore bättre att synliggöra verksamheten för att kunna förbättra och hitta nya synsätt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Pedagoger som arbetar med de särskilda undervisningsgrupperna men även skolledare och klasslärare som ställs inför frågan att en elev inte passar in, och som börjar fundera på en åtgärd. På skolpolitisk nivå kan det vara bra att ta till sig av mina resultat och fundera på skolans uppdrag och elever i behov av särskilt stöd: hur man ser på de här barnen, hur man kan hjälpa dem på bästa sätt och hur man ska fördela resurser. Det finns en tendens att eleverna i särskilda undervisningsgrupper tidigt hamnar utanför ordinarie skol- och utbildningssammanhang.

– De följer inte kursplaner eller skolans mål och studier visar att det finns en tendens att eleverna fortsätter i det här spåret utanför den ordinarie skolan och har svårt att komma tillbaka. Man vet lite om vad som egentligen händer med den elev man flyttar på, oftast är det fokus på att klassen ska fungera. Det finns inte heller några direkta planer på hur en elev som hamnar i en särskild undervisningsgrupp ska komma tillbaka till den ordinarie klassen.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det behövs nya synsätt i hur man kan lyfta fram elevers aktörskap, delaktighet och kompetens, och hur man samtalar med barn om skolsvårigheter och om deras förmågor. Jag tror att många pedagoger brottas med det här i vardagen och de blir lämnade ensamma att hantera det.