Så utvecklas barns uppfattning om historisk tid

Barns sätt att hantera tid och tala om tid utvecklas innan de har kunskaper om det historiska innehållet. Det visar Joel Rudnerts avhandling om hur barn utvecklar sitt användande av historisk tid.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag började undervisa blivande historielärare för de lägre årskurserna på högskolan. Jag upptäckte att det inte fanns så mycket forskning på området och blev nyfiken på hur yngre barn utvecklar kunskaper i ämnet. Jag skrev en magisteruppsats och sedan fortsatte jag med en avhandling.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har riktat in mig på begreppet historisk tid och hur vi konstruerar historiska berättelser. Uppfattning om den historiska tiden är en viktig del av det. Avhandlingen handlar om hur barn utvecklar sitt användande av historisk tid som ett sätt att bli delaktiga i historiekulturen, det vill säga som ett sätt att både kunna förstå och kommunicera historia.

– Jag har pratat med och filmat barn i åldrarna fyra till tolv år i ett stort antal fokusgrupper. I grupperna använde vi dels historiska föremål, men också olika tidslinjer och olika saker som stöd för tänkandet. Jag undersökte sedan hur barnen hanterar just tidsaspekten.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det viktigaste resultatet är att tidsaspekten är viktigare än man tidigare trott. Idag talar man ofta om att barn kan historia men att de inte är så bra på tid. Eftersom det är stora tal man använder i historia innebär det ofta komplikationer för barn. Exempel på en svårighet är att förstå hur och varför århundraden räknas baklänges före Kristus. Men vad jag kan se utvecklas barns sätt att hantera tid och tala om tid innan det historiska innehållet finns där. Barnen kan tala om tid på en avancerad nivå innan de egentligen har något att använda det till.

– De allra yngsta barnen vet exempelvis att man ska säga siffror när man pratar om ålder. Jag frågade några förskolebarn hur gammalt ett föremål var och då svarade de ”14” och fnissade. De har ingen aning om varför de säger 14 men de vet att de ska säga en siffra. De vet att i den historiska praktiken använder vi siffror när vi talar om ålder. I avhandlingen finns det också barn som bestämmer ett föremål till att komma från ”sent 1800-tal”. Barnen har ingen aning om när föremålet är från, men de kan använda uttrycket ”sent 1800-tal”, som de kanske har lärt sig i skolan eller för att de har tittat på Antikrundan eller något liknande. Så de vet hur de ska hantera situationen, de kan använda rätt språk, innan kunskaperna finns där. Det resultatet ligger i linje med de teorier jag använder. Att språket ofta kommer före innehållet av språket. Orden finns där och så prövar sig barnen fram. Det verkar vara samma sak med tid. Det betyder i slutändan att vi ska undervisa om tid som en naturlig del. Det görs redan, men det är viktigare än vad man har trott. Vi ska inte nöja oss med att barnen bara säger ”gammalt” eller ”jättegammalt” – vi kan hjälpa dem att komma vidare.

Vad överraskade dig?

– Det som överraskade mig var att den historiska praktiken, vad vi gör när vi tänker och gör historia, är så kulturellt impregnerad. Att vi är så förankrade i ett speciellt sätt att göra detta på. Alla idéer om linjär tid, hur vi bygger kronologier och hur vi benämner epoker är geografisk och historiskt förankrade. Vi kan ta ett exempel som jag kallar framstegsschemat. I norra Europa betraktar vi ofta historia som något evigt framåtskridande. Att vi får bättre och bättre saker och att det hela tiden blir bättre och bättre. Det finns ju saker som talar emot det, som exempelvis klimatproblemen, men det finns en grundläggande tanke om att allt blir mer och mer avancerat och mer och mer tekniskt. Det är något som uppstod på 1700 talet när man började se historia som ett svar på den tekniska utvecklingen. Religionen fick en tillbakadragen roll och man började mer och mer betrakta framåtskridandet som någon sorts historisk kraft. Det sättet att konstruera tid kan jag se hos väldigt små barn. När jag ställer olika gamla saker framför dem så kan en tioåring konstatera att det hela tiden blir bättre och bättre. ”Det nyare strykjärnet är mycket bättre än det äldre strykjärnet och i framtiden kommer strykjärnen vara ännu bättre”. Det tycker de är en självklarhet vid tio års ålder. Det är fascinerande att se att ett tankesystem som uppstod på 1700-talet med en sådan självklarhet omfattas av unga barn idag.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min avhandling är ganska teoretisk, men den är tvärvetenskaplig vilket innebär att det finns olika grupper som kan använda resultatet, även om den kanske måste populariseras lite. Lärare, förskollärare och museipedagoger men även forskare inom tid, kultur och språk kan ha nytta av resultaten.

Åsa Lasson