Så upplever unga existentiell ensamhet och ledsenhet

Fakta

Tide Garnow

Bor i Helsingborg
Född år 1976

Disputerade 2024-12-13
vid Högskolan Kristianstad

Avhandling

I sårbarhet och längtan. Existentiell ensamhet och ledsenhet under ungdomstiden

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Vi hör ständigt från både forskning och media att ungdomars psykiska ohälsa ökar och att ungdomar generellt mår sämre och sämre. Men vi vet ganska lite om hur ungdomar egentligen tänker och känner. Forskningen fokuserar vanligtvis på det som kan beskrivas som sjukligt, och kanske inte så mycket på det som är mer vardagligt som handlar om att vara människa. Ingången i min forskning var att titta på hur ungdomar själva upplever existentiell ensamhet och ledsenhet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om existentiell ensamhet och ledsenhet under ungdomstiden. Ledsenhet tror jag de flesta vet vad det är, men existentiell ensamhet är inte ett lika känt begrepp. Det är något som de flesta människor erfar, kanske flera gånger under i livet, och det beskrivs ofta som en djup ensamhet som kommer till ytan när vi är i särskilt utsatta situationer, som ibland kallas för övergångar. Det kan exempelvis handla om att gå från att vara frisk till att bli sjuk eller när vi närmar oss döden. Då kan det kännas som om man är väldigt ensam med sina upplevelser och att det inte finns någon som riktigt förstår en.

– Ibland beskrivs även ungdomstiden som en sorts övergång, från att vara barn till att bli vuxen. Det finns ingen tidigare forskning som har tittat specifikt på existentiell ensamhet under ungdomstiden, så ingången var att ta reda på om ungdomar har den här typen av erfarenheter och hur de i så fall upplever det. Men också vad de har för erfarenheter av stöd och vilket stöd de önskar.

– Tre av studierna i avhandlingen handlar om ungdomar på gymnasiet där jag har gjort en webbenkät och individuella intervjuer, och jag har också låtit dem diskutera i fokusgrupper. I en av studierna har högskolestudenter fått skriva berättelser om sina erfarenheter av existentiell ensamhet från ungdomstiden.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Precis som tidigare forskning visat har vi kunnat konstatera att det är en del av att vara människa att uppleva existentiell ensamhet. Vi kunde också se att även ungdomar upplever existentiell ensamhet, och att det kan kännas oerhört svårt att känna sig så ensam. Kanske för att man upplever existentiell ensamhet för första gången under ungdomstiden. Om man inte har hört talas om det innan så kan det också bli väldigt skrämmande att uppleva det för första gången, och man kan känna sig väldigt ensam med sina upplevelser. Ungdomarna beskrev existentiell ensamhet som outhärdlig, som en känsla av att vara ensammast i hela världen och att det inte finns någon som förstår.

– Vi kunde också se att existentiell ensamhet är relaterat till ledsenhet och att det kan komma till uttryck på olika sätt i kroppen, som koncentrationssvårigheter, att ha svårt att sova eller att ha huvudvärk. Det här gör att det kan vara svårt att tolka och det kan innebära att man som skolsköterska kanske ger en huvudvärkstablett i stället för att ställa lite fler frågor. Jag tror att det finns en risk att ungdomar lämnas ensamma med sina tankar och inte riktigt får det stöd som de behöver.

– När vi frågade ungdomarna vad de tänker kring stöd kunde vi konstatera att det skiftar ganska mycket. Vissa ungdomar beskrev att de behövde få vara i ensamheten för att kunna utvecklas, om de visste att det fanns någon som kunde lyssna om de behövde det. Men det fanns också de som menade att de inte stod ut med ensamheten och som var ganska duktiga på att hitta sätt att lindra och distrahera sig själva genom att göra saker de tyckte om. De kunde också ta till lite mer destruktiva metoder som att dricka alkohol, röka eller skada sig själva.

– De beskrev också att det var viktigt för dem att finnas där för kompisar som upplevde existentiell ensamhet, men de var samtidigt osäkra på om det gjorde det på rätt sätt. De beskrev också väldigt tydligt att de längtade efter en vuxenvärld som bryr sig, men att de själva önskar bestämma när och på vilket sätt de vill ha stöd från vuxna.

Min förhoppning är att de som möter ungdomar, allt från närstående till professionella inom skola och hälso- och sjukvården, får bättre beredskap för att möta den här sortens frågor.  

Tide Garnow

Vad överraskade dig?

– Att ungdomarna hade ett så uppdämt behov av att prata om den här typen av frågor. Flera av dem beskrev att de aldrig hade pratat med någon om det tidigare. De beskrev det som en sårbarhet som de inte ville blotta för andra, eller så hade de inte någon som de kunde prata med. De beskrev också att de nästan hade som en mask på sig för att de skulle uppfattas som lyckliga personer, vilket gjorde att de kände sig ännu mer ensamma. Det var lite förvånande att även unga personer som har många kompisar runt sig kunde känna den här existentiella ensamheten. Det tror jag att vi vuxna kanske inte alltid är medvetna om.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tänker så klart att ungdomar har nytta av att få mer kunskap om det här för att förstå att de inte är ensamma med sina upplevelser. Men min förhoppning är att de som möter ungdomar, allt från närstående till professionella inom skola och hälso- och sjukvården, får bättre beredskap för att möta den här sortens frågor.