Så upplever nya lärare första åren i yrket

Nyutexaminerade lärare känner sig trygga med klassrumsarbetet och mötet med eleverna. Relationer och det stora antalet uppgifter utanför klassrummet upplevs däremot som mer problematiska. Det visar Jessica Aspfors studie i Svenskfinland.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat med lärarutbildning sedan 2003. När jag fick min lärarbehörighet 2006 blev jag intresserad av att följa upp nyutexaminerade klasslärare.

Vad handlar avhandlingen om?

– Nya lärares erfarenhet av den första tiden i yrket. Jag har gjort en omfattande enkätstudie samt fokusgruppintervjuer under ett läsår, sammanlagt tio stycken i olika regioner av Svenskfinland. De nya lärarna fick aktualisera vad som var viktigt för dem just då. Avhandlingen består av fyra artiklar och en sammanfattande kappa. I den första artikeln fokuserar jag på övergången från utbildning till yrkesliv, i den andra artikeln mötet med skola och klassrum, i den tredje artikeln relationer inom skolan och i den fjärde artikeln ligger fokus på de nya lärarnas erfarenheter och upplevelser av stöd i fokusgrupperna, som var en form av mentorsgrupper.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag integrerade resultaten från de fyra artiklarna och fick fram fyra övergripande dimensioner som kan karakterisera den första tiden i yrket. Den första dimensionen är relationell-emotionell och fokuserar på läraryrkets sociala natur och emotionella karaktär. Den synliggör entusiasmen och glädjen av att jobba med elever, men också utmattningen av att möta individuella behov. Likaså att träda in i det spänningsfält som skolan innebär med relationer till både skolledare och föräldrar.

– Den andra dimensionen, spänningsfylld-obeständig, illustrerar intensiteten under den första tiden, tillsammans med den diffusa karaktären av läraryrket. Yrket upplevs dels som meningsfullt och mångsidigt, samtidigt som känslor av osäkerhet och otillräcklighet infinner sig. De nya lärarna är inte alltid förberedda på den arbetsbörda som kringgärdar undervisningen och kan ha svårt att sätta gränser i yrket.

– I den tredje dimensionen, lärorik-utvecklande, framhåller lärarna utvecklingsfasen och att man inte är färdig lärare efter utbildningen. Många upplever samtidigt att lärarutbildningen inte förbereder en för allt. Där fyller mentorskap en viktig funktion.

– Den fjärde dimensionen, ömsesidig-professionell, betonar ömsesidighet och samarbete. Det kan förekomma gott ömsesidigt samarbete, men också svårigheter att skapa kontakt och att göra sin röst hörd. I fokusgrupperna uppskattades därför ömsesidighet, dialog och samarbete samt möjligheten till att likvärdigt utbyta erfarenheter och diskutera viktiga pedagogiska frågeställningar.

Vad överraskade dig?

– Jag hade nog förväntat mig mer fokus på pedagogisk-didaktiska frågeställningar i fokusgrupperna. I stället blev det en tyngdpunkt på relationella och emotionella aspekter. De nya lärarna verkar trygga med klassrumsarbetet och kontakten med eleverna även om frågor som rör arbetsro förekommer. Det som kringgärdar klassrumsarbetet och alla relationer som ska hanteras upplevs däremot mer problematiska.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av skola och utbildning, framför allt lärarutbildare och arbetsgivare i de mottagande skolorna. Även de som utvecklar eller ansvarar för stöd- och mentorsprogram för nya lärare. I Finland har vi, inom ett nationellt program, Osaava Verme, utbildat mentorer runtom i landet sedan 2010.

Gunilla Nordin