Så påverkar den statliga skärpta tillsynen styrningen av skolan

Den statliga skärpta tillsynen och användningen av sanktioner innebär ett nytt sätt att styra skolan, och det påverkar både rektorns och huvudmannens ledning av verksamheten. Det visar Håkan Eilards forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

− Jag har jobbat med och i skolan under större delen av mitt yrkesverksamma liv, och det som min avhandling handlar om har jag sett både i rollen som rektor, och i rollen som inspektör. Jag var nyfiken på vilka verkningar idéerna, att sanktioner skulle göra tillsynen mer kraftfull, fick för rektorn och styrningen.

Vad handlar avhandlingen om?

− Om de skärpningar av den statliga tillsynen av skolan som har gjorts sedan år 2015. Jag har undersökt införandet av tre olika sanktionsverktyg, och hur de har påverkat tre olika skolor som blivit förelagda med dem. Jag har ställt mig frågan hur den här formen av tillsyn och användningen av sanktioner har inverkat på rektorns och huvudmannens ledning av verksamheten. Jag har intervjuat rektorer och skolchefer på skolorna, studerat all dokumentation som finns kring inspektionerna och försökt sätta mig in i vad som hände på skolorna när de olika sanktionerna användes.

− De tre olika sanktionerna är variationer på sanktioner som funnits tidigare. Den första sanktionen är obligatoriskt vitesföreläggande. Den andra sanktionen handlar om att Skolinspektionen också får lov att uttala sig om hur en skola använder sig av sina lärarresurser om de upptäcker brister. Den tredje sanktionen har funnits länge och heter statliga åtgärder för rättelse. Den innebär att staten i ett skarpt läge ska kunna gå in och besluta om vad som måste göras på skolan i huvudmannens ställe, om en huvudman inte gör det som den ska göra, eller om verksamheten är vanskött. Det man gjorde år 2019 var att man beslutade att den här sanktionen ska användas, den ska inte bara finnas som ett hot.

Vilka är de viktigaste resultaten?

− Att det hände väldigt olika saker på de tre skolorna när man använde sanktioner, och det beror väldigt mycket på sammanhang och på skolornas historia, vilket är ett intressant resultat i sig. Ett generellt resultat är att det uppstår en rätt så dramatisk situation på skolorna när sanktionerna används. Det blir ofta mycket bevakning av massmedia, och det finns ett stort behov hos skolorna att försvara sig och börja leta efter syndabockar, och det uppstår ofta en diskussion om ansvarsutkrävande.

− Det här sättet att konstruera tillsyn och sanktioner, i kombination med Skolinspektionens anmälningstillsyn, innebär ett nytt sätt att styra skolan. I början av 90-talet byggde skolans styrning mycket på ett gemensamt ansvar mellan stat och huvudmän, och en gemensam förståelse av de olika ansvarsnivåerna. Den idén är helt borta, det är en helt annan styrningslogik idag som handlar om att staten, genom Skolinspektionen, kan beordra fram konkreta åtgärder som ska göras och att huvudmännen i sin tur väljer lite olika strategier som svar på det.

− Sammantaget kan man säga att rektorns handlingsutrymme förändras när en sanktion dimper ner på skolan. Ibland blir handlingsutrymmet mycket större, men ibland är det precis tvärtom, och man kanske till och med avsätter rektorn och utser ny ledning på olika nivåer i organisationen. I många fall agerar man utifrån vad massmedia skriver och vad det externa trycket begär av skolans huvudman, i stället för det som skolans ”inre liv” begär, eller kanske borde begära, av huvudmannen. Mina resultat visar att huvudmännen inrättar sig och spelar med i det här spelet. I vissa fall sitter de still i båten och väntar på vad Skolinspektionen ska säga, och gör det som påbjuds, i stället för att träda fram och ta ansvar själva. Det förändrar hela styrningen av skolan.

Vad överraskade dig?

− I mitt material finns det exempel på rättstvister mellan Skolinspektionen och enskilda huvudmän. I ett fall underkände Högsta förvaltningsdomstolen ett vitesföreläggande som Skolinspektionen hade utfärdat, eftersom skollagstiftningen inte håller för att använda vitesverktyget på det sättet. Sedan dess har Skolinspektionen inte kunnat använda vitesförelägganden på det sättet, utan i stället föreslagit förändringar som innebär att skollagen ska detaljregleras mer. Det inträffade under mitt pågående arbete med avhandlingen och det överraskade mig lite.

Vem har nytta av dina resultat?

− Jag tänker naturligtvis på eleverna i första hand, men det kanske inte är de som kommer att läsa min avhandling. Men jag hoppas att myndigheter och andra aktörer på den nivån och politiker gör det.

Åsa Lasson