Så gör(s) idrottande flickor

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har ett personligt intresse för genusfrågor och idrott efter att både ha varit aktiv utövare och jobbat inom idrottsrörelsen i många år. Jag ville bidra till utvecklingen genom att belysa idrottsrörelsen ur ett genusperspektiv. Idrottsrörelsen får mycket statliga medel, för att vara en folkrörelse.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har studerat en stor barn- och ungdomsidrottssatsning som genomfördes i mitten av 2000-talet, med syfte att öppna dörrarna för fler barn och ungdomar. Vad är att satsa på flickors idrottande? Varför väljer man just att satsa på flickorna? Jag analyserar projektansökningar som idrottsföreningar har skrivit i syfte att få pengar, och fångar upp vilka diskurser som finns om flickor och idrott. Vad tycker man är problematiskt, och vad är svaret på problemen?

Vilka är de viktigaste resultaten?

– När staten och Riksidrottsförbundet initierar den här typen av stora projekt och inte riktigt pekar ut riktningen, eller formulerar exakt vad som ska göras, blir det upp till den lokala idrottsföreningen att tolka vad som ska göras. I tolkningsarbetet träder stereotypa och traditionella bilder av flickor fram. Man beskriver flickor och flickors idrottande som något speciellt. Risken är att dessa traditionella bilder reproduceras igen, i satsningen.

– Flickorna konstrueras som kapabla, som ledare och tävlande i idrottsrörelsen. Samtidigt framhålls flickor som problematiska. En normativ feminitet kan urskiljas, vilket innebär att det framställs en idealflicka som är eftersträvansvärd. Hon är ansvarstagande, seriös, fysiskt aktiv inom idrottsrörelsen, har gott självförtroende och vill bli ledare. Det är den flickan man vill finna med projektet.

– En konsekvens blir att vissa typer av flickor kommer i åtnjutande av medlen och andra inte. I stället för att peka ut flickor som speciella, som man behöver anpassa sig till, bör idrottsrörelsen lägga blicken på sig själv. Hur kommer det sig att flickorna lämnar idrotten? Varför uppfattar man dem som annorlunda?

Vad överraskade dig?

– Det vi inte sett i tidigare forskning, är att flickor med samma självklarhet framställs som tävlingsutövare. Jag undersökte åtta idrotter och flickor ses som tävlingsutövare i samtliga. Flickor som självklara ledare ser vi inte heller i övriga idrottsrörelsen där få kvinnor är ledare, i synnerhet på elitnivå. Men yngre flickor positioneras som ledare i projektansökningarna.

– Jag ser också att idrottsrörelsen visar stor tilltro till sin förmåga att göra skillnad för individer och för samhället. En hel del utrymme ägnas åt att beskriva sig själva, för att legitimera varför de ska ha medlen. Idrottsrörelsens självbild är inte långt från skolans uppdrag, att utveckla den enskilda individen och att skapa ett gott samhälle.

Vem har nytta av dina resultat?

– De som verkar inom idrottsrörelsen på olika positioner, också studenter och lärare inom högskolevärlden, speciellt de med intresse av idrott. En annan målgrupp är de som i fritidsverksamheten intresserar sig för, och arbetar med, olika former av genussatsningar. Jag för en hel del resonemang kring vad konsekvenserna blir av att satsa på en utpekad målgrupp. Vad gör att vi behöver tjejgrupper i fritidsverksamheten, till exempel?

Gunilla Nordin