Så formas hållbar utveckling genom utbildning

Lärarutbildare som undervisar om hållbar utveckling förväntas ta ställning och agera hållbart även utanför klassrummet vilket krockar med den kunskapssyn som dominerar i utbildningen. Det konstaterar Hanna Sjögren i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har sedan tidigare en kandidat- och masterexamen i statsvetenskap med genusinriktning. Under den senaste lärarutbildningsreformen (2009-2011) vaknade mitt intresse för all politik som präglar lärarutbildningen i Sverige på olika nivåer. Jag hade sedan tidigare ett intresse för hur politiska begrepp som jämställdhet, demokrati och inte minst hållbar utveckling hanteras i olika praktiker.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har varit intresserad av hur begreppet ”hållbar utveckling” tolkas och avgränsas när det ska göras undervisningsbart. Begreppet ”hållbar utveckling” finns idag med i såväl internationella överenskommelser som i svenska styrdokument som rör utbildning på olika nivåer. Fallet jag studerar är den svenska lärarutbildningen och min empiri består av fokusgrupper med lärarutbildare på universitet och högskolor runt om i landet. Syftet med min studie har varit att undersöka hur hållbar utveckling formas genom utbildning samt att diskutera hur dessa formationer relateras till idéer om vad utbildning är och vem som ska utbildas. En viktigt poäng med mitt projekt har varit att försöka göra rum inte bara för mänskligt varande, utan också för det vi kallar ”naturen.” Som titeln på avhandlingen antyder är en central fråga vem eller vilka som blir inkluderade i utbildning som rör hållbar utveckling.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det viktigaste bidraget med studien i mina ögon är att jag fokuserar på vilka epistemologiska och ontologiska antaganden, det vill säga vad som är verkligt och viktigt och hur vi får vetskap om världen, som undervisningen vilar på. I analyserna visar jag att lärarutbildarna ofta använder sig av rationell, mätbar och kvantifierbar kunskap men att denna kunskap inte tycks vara nog för att hantera hållbar utveckling. I samtalen uppkommer även referenser till populärkultur, science fiction, gamla trosuppfattningar, jordens undergång och små djur vilket jag menar utgör en viktig men oftast helt undanskuffad del i att forma hållbar utveckling. Jag tror att utbildningen behöver ge rum också åt det irrationella, det fantastiska och det existentiella, inte minst eftersom den konventionella vetenskaps- och kunskapssynen har bidragit till den ohållbara situationen av miljöförändringar som vi har idag.

Vad överraskade dig?

– Överraskningar har utgjort en viktig del i mitt metodologiska ramverk och utgör egentligen utgångspunkten för alla resultat som presenteras. Kapitlen i avhandlingen är tematiserade utifrån vad jag kallar obekväma och svårfångade moment i fokusgruppssamtalen. För mig är det otroligt viktigt att göra forskning som kan fånga det oväntade och det som inte passar in.

– Ett kapitel handlar till exempel om olika balansakter som lärarutbildarna utför i sin undervisning. Här fokuserar jag till exempel på hur lärarutbildarna resonerar kring föreställningen om att undervisningen som bedrivs ska vara neutral samtidigt som de hanterar kraven på en förändring av nuvarande situation. Föreställningen om neutralitet var för mig förvånansvärt stark och den visar sig vara problematisk i praktiken eftersom hållbar utveckling också tycks innebära att den som undervisar ska ta ställning och agera hållbart också utanför klassrummen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Min avhandling är både en gedigen empirisk undersökning och ett viktigt teoretisk bidrag. Min förhoppning är att den ska läsas av praktiker och forskare inom olika fält. Eftersom jag i min studie använder begrepp från kulturstudier, feministisk teori, utbildningsfilosofi och politisk teori är studien framförallt ett ganska unikt bidrag till utbildnings- och miljöforskning.

Åsa Lasson