Ryckiga satsningar på lärares kompetensutveckling

När skolan decentraliserades ökade statens engagemang i lärares kompetensutveckling. Men engagemanget är ryckigt och följer inte alltid partilinjen, visar Nils Kirsten i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– När jag arbetade som gymnasielärare initierade staten stora satsningar på lärares kompetensutveckling. Men både dessa och satsningar som huvudmännen initierade lokalt uppfattade jag som rätt osystematiska och jag ville utforska om de hade potential att bidra till lärares kompetensutveckling.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om statliga initiativ till kompetensutveckling mellan 1991–2016. Jag analyserar historiska tendenser i hur statens satsningar har förändrats och undersöker också Läslyftets genomförande på sex skolor under 2015–2016.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Genom decentraliseringsreformerna i början av 1990-talet avhände sig staten på flera områden kontroll över skolan. Det ökade statens incitament att ändå försöka styra skolan genom satsningar på lärares kompetensutveckling. Efter hand har staten också satsat mer resurser och ingripit mer i de satsningar som görs. Trots det deltar svenska lärare betydligt mindre i kompetensutveckling än vad kommunala lärares kollektivavtal föreskriver, och även mindre än det internationella snittet.

– Läslyftet är en av de insatser som bygger på den kompetensutvecklingsmodell som Skolverket benämner ”kollegialt lärande”. Den kännetecknas bland annat av att lärare uppmanas att genomföra specifika undervisningsaktiviteter med avsikten att de ska få möjlighet att prova nya undervisningssätt i praktiken. Men mina delstudier av Läslyftets genomförande visar att det är svårt för lärarna att tillämpa aktiviteterna på ett sätt som bidrar till ämnesundervisningen. Lösningen blir ofta att genomföra dem som extraaktiviteter, utöver den vanliga undervisningen. Det blir ett starkt fokus på att genomföra aktiviteterna och mindre på vilken nytta de gör.

Vad överraskade dig?

– Jag blev förvånad av ryckigheten i det statliga engagemanget, att staten så snabbt vände från ett förhållningssätt till ett annat och sedan tillbaka igen. Och att vändningarna inte hade någon tydlig partipolitisk koppling. Även när regeringar uttalar en viss politisk linje pekar deras handlingar inte sällan i motsatt riktning, som när den borgerliga regeringen lade ner Myndigheten för skolutveckling år 2008 för att staten inte skulle lägga sig i lokal skolutveckling. Sedan initierade samma regering statliga satsningar på skol- och kompetensutveckling som var större än någonsin tidigare. Vad gäller Läslyftet blev jag förvånad över att trycket var så hårt på enskilda lärare att genomföra undervisningsaktiviteter som kompetensutvecklingsmaterialet föreslog, även när lärarna inte ville.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som på något sätt är inblandade i lärares kompetensutveckling, från lärare till rikspolitiker. Man bör kunna ställa högre krav på att de insatser som görs svarar bättre mot undervisningsbehovet och även kopplas till ett långsiktigt arbete.

Annika Larsson Sjögren