Rösten ger förskolans yngsta plats i det offentliga rummet

Hur kan de yngsta barnen göra sig hörda i samhället? Christine Eriksson har genom experimenterande forskning undersökt hur små förskolebarn genom rösten kan skapa och ta plats och utrymme i det offentliga rummet.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad fritidspedagog och lärare i botten men kom tidigt in i akademin där jag framför allt ägnat mig åt de allra yngsta barnen. Det som främst intresserat mig är hur barn kan ges plats i samhället och få sina röster hörda. Särskilt spännande var det att utforska frågan med de allra yngsta barnen som ännu inte har så utvecklad verbal förmåga.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om att utveckla en forskningsmetod som skapar möjlighet för små barn ta plats i offentliga rum som inte är anpassade specifikt för barn. I samhället finns ju annars många platser som är ägnade för barn, exempelvis lekplatser, speciella rum på museum och liknande. I studien har jag genom ”röstliga vandringar” i centrala Stockholm tillsammans med de yngre barnen (1-3 år) samt pedagoger på förskolan utforskat hur ”plats” blir till genom att barnen tar plats både kroppsligt och med sina röster i det offentliga rummet. Vandringarna gjordes vid ett flertal tillfällen under en fyramånadersperiod med sex barn åt gången samt två pedagoger.

– Det jag vill lära något om är förskolans plats och roll i samhället – som en institution som ger barnen möjligheter att delta och skapa det offentliga samhället. Min huvudfråga är främst att utveckla metoder som skulle kunna göra detta möjligt genom att barn och forskare tillsammans prövar och experimenterar kring hur plats kan skapas genom barnens och mina röstproduktioner. Avhandlingen rymmer även en forskningsöversikt över bland annat hur förskolebarn skapar egna platser inne i förskolan, och kulturgeografiska studier med fokus på barns förståelse och erfarenheter av offentliga rum.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– I avhandlingen utvecklar jag en kollaborativ experimenterande forskningsmetod om hur forskare tillsammans med pedagoger kan arbeta för att ge små barn möjligheter att genom rösten själva producera plats och utrymme i samhället. Det gör jag genom att beskriva vad som hände under de ”röstliga vandringarna” och vilka metoder vi utvecklade för att förskolan skulle kunna äga rum i dessa platser.

– En återkommande bild är den positiva respons som barnen fick av människor de mötte. Många förbipasserande började spontant agera tillsammans med barnen. Resenärer föll in i barnens sång på bussen, män med portföljer hängde på barnens ropande och tjoande i den långa gångtunneln som vi besökte vid varje vandring. Det enda motstånd vi mötte var från dragspelaren i gångtunneln som förmodligen tyckte att barnen stal en del av ljudutrymmet.

– Avhandlingen belyser också vikten av att organisera samhället så att barnen kan vara med och producera det offentliga rummet, och där kan förskolan vara en aktör. Det är givetvis bra att det finns platser som utformats specifikt för barn men däri finns också en risk att barn samtidigt exkluderas från övriga platser.

Vad överraskade dig?

– Min egen otålighet. Jag slogs av hur svårt det var att låta metoden uppstå i stunden, att inte själv hela tiden ta initiativ, utan att vänta in barnen.

– Jag överraskades också av barnens reaktioner när jag på förskolan, efter vandringen, spelade upp ljuden från gångtunneln. Tanken var att processa upplevelsen i efterhand. Men barnen var inte det minsta intresserade av att höra på ljuden utan sa helt kort att, ”kom vi går”. Det fick mig att fundera på hur verksamt det egentligen är att med de här efterprocesserna.

Vem har nytta av resultaten?

– Framför allt forskare, då avhandlingens huvudresultat är en forskningsmetod. Min tanke är kanske inte att metoden ska transformeras av förskolepedagoger, utan vara just en metod där forskare samarbetar med pedagoger och barn.

Susanne Sawander