Risk att digitala verktyg motverkar det inkluderande uppdraget

När elever har ständig tillgång till digitala verktyg utan att undervisningen anpassats för det används verktygen till annat, som sociala medier och Youtube. Det konstaterar Lars Almén som undersökt effekterna av digitaliseringsstrategin.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat med datorundervisning och digitaliserad undervisning på både gymnasiet och vuxenutbildningen ända sedan jag tog min gymnasielärarexamen år 1997. Då regeringens digitaliseringsstrategi presenterades år 2017 blev det naturligt att min forskning inriktades mot den. När mina studier dessutom pekade mot det återkommande temat skolans inkluderande och kompensatoriska uppdrag fokuserade jag mig på detta perspektiv.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har ur ett kompensatoriskt och inkluderande perspektiv, som jag i avhandlingen kallar en-skola-för-alla (one-school-for-all), undersökt den digitaliseringsstrategi som regeringen presenterade år 2017. Datamaterialet till studierna sträcker sig från år 2006 till år 2021, de har både ett policyperspektiv på makronivå samt ett elev- och klassrumsperspektiv på mikronivå. Avhandlingen innehåller en dokumentstudie av den policyprocess som digitaliseringsstrategin grundas på – mer konkret, vad lyfts fram och hur formuleras det? Vidare har elever från olika skolor i årskurs 8 intervjuats om sin syn på digitala verktyg och hur de använder dem i undervisningen. Därutöver har jag i en annan kommun gjort klassrumsobservationer där samma klass följts under både årskurs 7 och 8 med fokus på hur digitala verktyg används i undervisningen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det andra fokusområdet i digitaliseringsstrategin – lika tillgång och användning till digitala verktyg – har genomförts i högre grad än det första fokusområdet: att alla skall ha lika digital kompetens. Det har blivit ett självändamål med digitala verktyg, utan att behovet av dessa verktyg har klargjorts.

– Vad som händer i klassrummet när elever har ständig tillgång till digitala verktyg, utan att undervisningen direkt anpassats för det, är att eleverna använder verktygen för identitetspositionering. Eleverna visar allt från spellistor, Youtube-kanaler, konton på sociala medier, till shoppingsidor för varandra. Det här tar stor del av undervisningstiden, vilket främst drabbar elever som har särskilda behov. Eleverna använder också personliga digitala verktyg som hörlurar och mobiltelefoner i hög omfattning, vilket gör att socioekonomiskt utsatta elever riskerar att bli stämplade när de inte har råd med de här verktygen. I klassen i studien var det en enda elev som inte hade egna hörlurar och som fick använda skolans, lite sämre, lurar. Både på policynivå och klassrumsnivå är en-skola-för-alla en viktig utgångspunkt, men mina resultat visar att detta inte alltid får genomslag. Ibland blir det till och med tvärtom – digitaliseringen motverkar det inkluderande och kompensatoriska uppdraget.

Vad överraskade dig?

– Att de digitala verktygen för det mesta används på samma sätt och till samma saker idag som när jag började som lärare för nästan tjugofem år sedan, det vill säga som skrivmaskin och uppslagsverk.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst lärare, övrig skolpersonal och beslutsfattare. Dessutom kan andra forskare ha nytta av det teoretiska och metodologiska ramverk som används i avhandlingen.

Susanne Sawander