Resonera mera i matten

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Det började under mina år som matematiklärare på gymnasiet. Det handlade dels om den förvåning jag kände när jag ena dagen hade fått en elev att förstå ett matematiskt problem, men där eleven på provet dagen efter knappt fick godkänt. I en sådan situation var det svårt att veta vad som gått fel. En annan del har varit det faktum att jag som kvinnlig matematikstudent mest har varit omgiven av manliga kursare och lärare. Jag har upplevt att det funnits en manlig aura över matematikämnet, men jag har aldrig förstått vad det är i matematiken som skulle göra den mer attraktiv för pojkar.

Vad handlar avhandlingen om?

– Min avhandling innehåller 4 studier och handlar om affekt och genus. Med affekt menar jag elevernas matematiska uppfattningar, det vill säga hur de ser på ämnet matematik och dess undervisning, och hur det påverkar deras matematiska resonemang. Men också hur känslor och motivation kan kopplas till matematik. När det gäller genus har jag tittat på genussymboler, det vill säga de tillskrivningar som lärare och elever gör som handlar om synen på vad som är manligt respektive kvinnligt i elevernas matematiska resonemang och deras uppfattningar om matematiska resonemang.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag har i min undersökning av de här gymnasieeleverna sett att de matematiska resonemang som de producerar till stor del är imitativa. Och när jag har tittat på vilka argument som eleverna har givit för de mest centrala besluten, som till exempel vilka strategier de väljer när de ska lösa sina uppgifter, har jag sett tre dominerande teman; 1) säkerhet jag gör det här för att det är säkert; 2) förväntningar jag gör det här för att jag förväntas lösa uppgiften på det här sättet; 3) motivation, vilket ofta handlar om en negativ motivation jag klarar inte av att resonera själv, detta är det enda sättet för mig att lösa uppgiften.

– För att få en uppfattning om de här resonemangen är könsbundna lät jag lärarna ge en kompletterande bild av hur de upplevde genus och elevernas matematiska resonemang.Många påpekade att pojkar och flickor inte bildar homogena grupper, det vill säga att det finns stora variationer inom grupperna. Ändå kunde jag se att många av dem uttryckte liknande genussymboler/tillskrivningar. Flickorna beskrevs som mer osäkra och att de oftare använde imitativt resonemang, pojkar att de chansade mer och oftare använde sig av miniräknaren. De här tillskrivningarna som lärarna gav uttryck för följer ett ganska traditionellt mönster som man visat i annan forskning inom området.

– I den sista studien gick jag vidare och tittade på elevernas syn på genus, för att se om de skulle bekräfta lärarnas bild. Jag utgick från de tre teman som var dominerande för de centrala besluten i elevernas matematiska resonemang; säkerhet, förväntningar och motivation. En grupp av eleverna fick svara utifrån en pojk- och flickskala och den gruppen bekräftade lärarnas traditionella manliga och kvinnliga tillskrivningar. Däremot upprepades inte resultaten när en annan grupp elever fick reflektera över sitt eget beteende och svara utifrån sig själva. Där var flickor inte mer osäkra och pojkarna fann inte miniräknaren mer användbar. Däremot fanns det könsskillnader i elevernas självvärdering där flickorna värderade sig lägre än vad pojkarna gjorde. Ett faktum som är lite nedslående eftersom det utifrån mina resultat inte verkar finnas någon anledning till att flickorna skulle behöva göra det.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– I min forskning och mina observationer har jag förvånats över hur imitativt eleverna på gymnasiet resonerar när det gäller matematik. Det har fått mig att fundera över hur jag själv arbetade i klassrummet när jag var lärare, även om mycket av undervisningen då, precis som nu, styrdes av pressade situationer, tidsbrist och dåligt med tid för efterarbete. Det fanns helt enkelt inte utrymme att arbeta på ett så annorlunda sätt. Jag har också förvånats över hur flickorna ser på sig själva, eftersom deras resultat och uppfattningar om sig själva i sig inte ger dem anledning att nedvärdera sig själva

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tycker att mina resultat öppnar möjligheter för att utvidga matematikämnet inom lärarutbildningen. Om vi som är lärare verkligen vill förstå barns och gymnasielevers matematikkunskaper så kan vi inte bara utgå från deras svar på matteproven, utan vi måste också få en kunskap om hur de resonerar för att komma fram till sina svar. Det krävs att man på lärarutbildningen också tar fasta på detta.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att den kan ge mer kunskap om barns matematiska lärande. Det finns en risk för att vi ägnar oss för lite åt att låta elever resonera om och diskutera matematik, och för mycket åt minnesträning och egenarbete i matteboken. Min förhoppning är att avhandlingen gör lärarna uppmärksamma på vikten av matematiskt resonemang redan bland de yngre barnen, och förstås fortsättningsvis genom hela grundskolan och gymnasiet.