Relationellt samspel i skolan prioriteras inte

Många skolor saknar förutsättningar för att stärka relationerna mellan lärare och elev. Det konstaterar Ulf Jederlund som undersökt hur kollektivt lärande och samarbete kan öka lärarnas relationskompetens.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat i många år som handledare för lärare och skolledare i förskolor, grundskolor och gymnasiet och ofta med inriktning på barn och elever med särskilda behov. Något jag slagits av under alla de samtal jag haft med skolpersonal om problem med elever är hur sällan eleverna själva blir tillfrågade. Lärare pratar med varandra, sina arbetsledare men elevens perspektiv glöms ofta bort. I grunden är jag musikpedagog och har i den rollen arbetat mycket med samspel.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen bygger på ett relationellt skolutvecklingsprojekt som jag har utformat och som syftar till att utveckla och stärka lärar-elevrelationer, det sociala klimatet samt skapa ett större engagemang i lärandet. Under två år deltog lärarlag från fem grundskolor, årskurs 4-9 i Stockholms län. Projektet inleddes med en kompetensutvecklingsinsats och under de följande två åren arbetade lärarlagen utifrån en samarbetsbaserad samtalsmodell för att utveckla samspelet mellan lärare och elev. Under hela utvecklingsarbetet fick arbetslagen kontinuerligt handledningsstöd.

– Under hela projekttiden samlades processdata in från lärare, skolledare och handledare om deras upplevelser av skolutvecklingsprocessen. Elevernas uppfattning om sitt lärande, sociala relationer med kompisar och lärare på skolan samt hur de såg på sina möjligheter att lyckas på olika områden i skolan, mättes genom enkäter både före projektstart, efter ett år samt efter två år.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att organisatoriska och relationella förutsättningar varierar stort på de fem olika skolorna. Trots att samtliga skolor i studien fick samma input, exempelvis kompetensutveckling, handledning, avsatt tid och övriga resurser, förbättrades elevernas uppfattningar på endast en av skolorna. På de övriga fyra skolorna försämrades elevernas uppfattningar.

– Resultaten från elevenkäterna avspeglas i lärarnas och skolledarnas utvärderingar av utvecklingsprojektet. I skolan där elevsvaren förbättrades hade också lärarnas tillit ökat, till sig själva, sina kollegor och till processen som helhet. På den här skolan rapporterade lärarna hur deras kollektiva relationskompetens utvecklats och att de tillsammans nått en större medvetenhet om hur både icke-verbala och verbala aspekter av kommunikation påverkar lärar-elevrelationer. I de övriga fyra skolorna upplevde lärarna och skolledarna att projektet inte inneburit några direkta förändringar i lärarnas gemensamma arbetssätt med eleverna. Det här kan ju låta konstigt men mina resultat bekräftar vad tidigare forskning visar – att ett dåligt utgångsläge blir sämre med tiden. Resultaten bekräftar också att personliga relationer och fungerande arbetsgrupper inte prioriteras i skolan. Det yttre tryck som skolan verkar under idag innebär att frågor kring tillitsfulla relationer får vika undan.

Vad överraskade dig?

– Att lärare samarbetar och tar gemensamt ansvar för alla elever är ett för-givet-tagande som hela skolsystemet vilar på. Men mina resultat visar att det är långt från självklart att lärarna ges förutsättningar att, eller vill, samverka och ta ett kollektivt ansvar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av skolutveckling över tid, från skolmyndigheter och politiker, till skolledare och lärare. Jag menar att skolutveckling inte enbart handlar om att höja resultaten utan om att utveckla lärmiljöer där både lärare och elever trivs, mår bra och kan vara kreativa tillsammans.

Susanne Sawander