Rätten till utbildning – mer än kunskapsmål

Utbildning som en mänsklig rättighet kan förstås på olika sätt. Se det som en rättighet som handlar mer om en viss typ av mänsklig relation, snarare än rätten att uppnå vissa specificerade kunskapsmål, anser Christian Norefalk. 

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Det är en kombination av en massa olika saker. Dels att min egen skolgång var omvälvande med nya intellektuella utmaningar och att jag sedan halkade in på universitetsstudier, dels att jag under 20 år som gymnasielärare i svenska och filosofi på både studie- och yrkesförberedande program fått nya funderingar. De funderingarna handlar både om rätten till utbildning och om skolplikt. En annan bidragande del är mitt intresse för filosofiska frågor och begreppsanalys.

– När jag som färdig och verksam lärare studerade utbildningsvetenskap på masternivå föll det sig ganska naturligt för mig att söka mig mot mer fundamentala frågor som ”Vad innebär utbildning?” och ”Vad innebär det att betrakta utbildning som en mänsklig rättighet?”.

Vad handlar avhandlingen om?

– Syftet är att försöka hitta en förbättrad och mer sammanhängande förståelse av idén om utbildning som en mänsklig rättighet än de som presenteras både i andra filosofiska och utbildningsteoretiska undersökningar om rätten till utbildning, och i de formuleringar som finns i rådande dokument och konventioner om mänskliga rättigheter.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att rätten till utbildning bäst förstås som en mänsklig rättighet för alla människor som vi har i egenskap av att vara människor, snarare än att vara medborgare i en stat. Även att rätten till utbildning är rätten till en viss typ av mänsklig relation snarare än rätten att gå i skola eller att uppnå vissa specificerade kunskapsmål.

– Ofta mäts rätten till utbildning antingen genom att titta på hur många som är inskrivna i skolan eller genom kunskapsresultat, exempelvis Pisa. Vi behöver vara mer lyhörda i både vår idé om, och implementering av, utbildning som en mänsklig rättighet så att det verkligen kan vara en värdefull rättighet för alla människor, inklusive exempelvis urbefolkningar.

Vad överraskade dig?

– Först och främst att dessa frågor verkar lite udda inom utbildningsvetenskapen i Sverige. Vi är ganska bortskämda i Sverige med att ta utbildning i form av skolgång för givet samtidigt som andra människor runtom i världen kämpar för att överhuvudtaget ta sig till skolan. Det mesta av forskningen i svensk utbildningsvetenskap idag verkar handla om hur vi förbättrar måluppfyllelse och resultat för elever i svensk skola. Jag tänker spontant att de som vet mest om utbildning och pedagogisk praxis är de som faktiskt befinner sig i praktiken, det vill säga lärarna, genom eventuella studier i pedagogik och genom beprövad erfarenhet.

– En annan sak är att många, inklusive forskare, verkar ta för givet vad utbildning är, och på samma gång tänka att det är detsamma som att gå i skolan och uppnå vissa formulerade kunskapsmål. Men utbildning sker ju också i familjer och andra sociala sammanhang och har ju funnits i alla kulturer och civilisationer som vi känner till. Den kan se väldigt olika ut beroende på kontext. Utbildning är varken nödvändigtvis detsamma som att gå i skola eller uppnå vissa specificerade kunskapsmål.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag är lite skeptisk till begreppet ”nytta” och att berätta för andra vad som är nyttigt för dem. Det är lite som att fråga vad nyttan av utbildning är. Den är väldigt olika för olika personer i olika kontexter. Om jag i stället får säga något om vilka jag hoppas skulle tycka att mitt arbete är av intresse så tänker jag först att det borde vara intressant för både forskare och politiker som håller på med utbildningsfrågor, och kanske speciellt de som jobbar på mer internationell nivå.

– Sedan tänker jag också att verksamma lärare borde ha ett intresse av att fundera på vad utbildning är. Vi bör inte bara ställa dessa typer av existentiella frågor som människor, utan också i vår yrkesroll som lärare. Att vara lärare är inte bara att vara en tjänsteman.

Susanne Rydell