Process att berätta om mobbning

Barn födda utanför Sverige är i högre grad utsatta för mobbning jämfört med inrikesfödda jämnåriga. Det konstaterar Ylva Bjereld som forskat om mobbning i Norden.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom i botten och har alltid varit intresserad av barn och ungas psykiska hälsa och livsvillkor. För några år sedan började jag arbeta som forskningsassistent in ett projekt om barn och ungas hälsa i Norden och efter en tid utlystes en doktorandtjänst inom projektet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Övergripande om mobbade barn i Norden. Avhandlingen bygger på flera studier, varav en enkät till föräldrar till barn mellan 2-17 år. Här ställs bland annat frågor huruvida föräldrarna vet om deras barn är mobbade. Jag har också intervjuat tio barn mellan 15-23 år som varit eller är mobbade. Därutöver ingår en enkät till 7000 barn och unga, 11, 13 och 15 år om mobbning och deras relation till föräldrar och lärare.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Föräldraenkäten visar att 28 procent av barn födda utrikes är utsatta för mobbning. Motsvarande siffra för inrikes födda barn är 9 procent. De här siffrorna har inte förändrats mellan 1996 och 2011. Samma enkät visar också, inte helt överraskande, att mobbade barn har sämre psykiska hälsa.

– Intressant är att den psykiska ohälsan är högre bland barn till den grupp föräldrar som inte vet om deras barn är mobbade eller inte. Det här vittnar om att många barn inte berättar om mobbning. Utifrån detta designade vi en intervjustudie om hur det går till att berätta om mobbning. Det visade sig att det inte enbart är en fråga om att berätta eller inte berätta för någon om mobbningen, utan att det snarare är en process att berätta om och om igen. Mobbning går inte över bara för att barnet berättat om det en gång.

– Får man som barn inte det bemötande man behöver finns risk för att barnet väljer att vara tyst. Många barn beskriver hur svårt det är att berätta – inte enbart för att de inte blir bemötta som de hoppas utan för att mobbning också är kopplat till skam. Många barn väljer hellre ordet retad istället för mobbad. Ett av de intervjuade barnen vittnar hur han bemöttes med misstro första gången han berättade att han mobbades men att han efter det aldrig mer sa något, trots att mobbningen fortsatte i åratal.

– Enkäten bland barn och unga visar att de som är mobbade har jämförelsevis sämre relation till både föräldrar och lärare än ickemobbade barn. Sämst relationer har de barn som både mobbad på vanligt sätt och på nätet.

Vad överraskade dig?

– Den stora skillnaden vad gäller mobbning mellan utrikesfödda barn och barn födda inrikes. Men också om att själva berättande om mobbning handlar om en process snarare än något som görs en gång. Mycket av de åtgärder som är riktade för att stävja mobbning utgår från att barn faktiskt berättar – men mina resultat visar att många inte gör det. Eller att mobbning inte upphör bara för att ett barn berättar om det en gång och aldrig mer.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att många kan ha det – föräldrar, alla som arbetar i skolan eller med barn och unga på andra arenor, men även politiker. Åtgärder mot mobbning behöver riktas mer mot de som inte berättar.

Susanne Sawander

Foto: Spectra Bild