Problematisering viktigt i religionskunskap

En av religionskunskapslärarens viktigaste förmågor är att kunna problematisera ämnets innehåll, visa på bredd och komplexitet. Det säger David Carlsson som forskat om vilka kunskaper en lärare i religionskunskap på gymnasiet anses behöva.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad religionskunskapslärare och har arbetat på gymnasiet i många år. Innan jag började forska arbetade jag som lärarutbildare i ämnet, så intresset har jag med mig från min bakgrund.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vilka kunskaper, allt från teoretiska ämneskunskaper till bredare kompetens och förmågor, som lärare behöver för att undervisa i religionskunskap på gymnasiet. Mitt fokus är de så kallade trepartssamtal som förs mellan lärarstudent, dess praktikhandledare, vilket är en erfaren praktiserande lärare, samt en lärarutbildare från högskolan. Jag har följt samtalen genom observationer och ljudinspelningar, därutöver har jag intervjuat samtliga parter. Tre olika lärarutbildningar är representerade i materialet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Vad alla tre parter anser vara viktigast för att undervisa i religionskunskap är att kunna sitt ämne. Det kan tyckas självklart men med det menas också att exempelvis kunna problematisera ämnet, att som lärare våga vrida och vända på begreppen, bredda bilden genom att till exempel ta in externa föreläsare i klassrummet. Det innebär också att kunna koppla ihop händelser i övriga världen med vad som sker lokalt, visa på relevanta sammanhang, just i syfte att göra ämnet mer intressant för eleverna.

– Övriga kunskaper som lyfts i samtalen kring religionsläraruppdraget är bland annat att ha förförståelse för elevernas kunskaper och att som lärare vara ledare i klassrummet, reflektera över sin undervisning och se på den objektivt är andra.

– Överlag är samtliga tre parter överens. Men det uppstår konfliktpunkter, exempelvis kring lärarens uppgift att å ena sidan skapa trygghet i klassrummet, å andra sidan låta eleverna själva berätta om sina egen erfarenheter i ämnet. Här framhåller högskolans lärarutbildare att elevernas egna berättelser bör användas i undervisningen medan lärarstudenten pekar på vikten av att värna eleverna och inte utsätta dem.

Vad överraskade dig?

– Över den hierarki som råder i trepartsgruppen. Tendensen är att lärarutbildaren från högskolan står högst. Alltså inte den praktiserande läraren som faktiskt är proffs på ämnet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att de kan intressera just dem som är föremål för avhandlingen – lärarstudenter, praktiserande religionskunskapslärare och lärarutbildare. Men också andra forskare.

Susanne Sawander