Pojkar är kompetenta och konsekventa skribenter

I massmedia beskrivs pojkar ofta utifrån att de inte kan eller vill skriva. I sin avhandling ville därför Katharina Andersson undersöka vilka skrivkompetenser pojkar i årskurs 3 uppvisar. Hon fann att de var medvetna om textens mottagare och tog med sig många textreferenser in i sitt skrivande.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har varit lärare i lågstadiet under många år och har jobbat hårt för att få tjejer att våga och vilja. Men nu framställs pojkarna som de som inte kan och inte vill, och det blir som ett korsdrag i hjärnan. I massmedia pratar man om resultaten i skolan utifrån två kategorier, pojkar och flickor.

– Jag ifrågasätter starkt varför man redovisar resultat i fördelningen pojkar och flickor, som om de skulle vara olika redan från början. Det finns väldigt många olika sorters pojkar och flickor, så jag är inte säker på att just det sättet att dela upp mänskligheten är avgörande.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har tittat på vad pojkar gör när de skriver. Hur skriver de och vad kan man hitta i deras texter? Min empiri är hämtad från de nationella proven i årskurs 3. Totalt är det omkring 900 texter i olika genrer skrivna av 231 pojkar. Jag beskriver, tolkar och analyserar deras texter, inte utifrån läroplanens kunskapskrav, utan utifrån andra kvaliteter. Utifrån det kan man diskutera vad skrivkompetens och kvalitet är.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det mest intressanta är att se hur många andra texter pojkarna har läst som de använder sig av för att berätta. Utifrån ett utvidgat textbegrepp kan jag se att de har läst barnböcker, sett tv-program, läst instruktioner och ägnat sig åt skärmbaserat spelande. De kan sedan använda sig av dessa texter och upplevelser i ett nytt sammanhang i klassrummet. Det tyder på kompetens. De ska till exempel skriva om rädsla och då kan det handla om att vara rädd när man spelar ett tv-spel. Att ta med sig en text in i en annan text kallas intertextualitet. Ibland beskrivs det som en brist på fantasi, men jag tycker inte det. Det är ett sätt att använda texter för att visa det man har för avsikt att visa.

– Det går även att se en mottagarmedvetenhet och en kommunikation med läsaren. Ibland skriver de ”och nu har du fått veta”. Det låter lite som Astrid Lindgren där de klart vänder sig till mottagaren. Det är inte oviktigt vem som läser och det är väldigt kompetenta texter.

– Man kan också konstatera att de är genrekonsekventa och inte går över genregränser. Ska de skriva en faktatext är det inte en berättelse. Det är också en kompetens om man ska se historiskt på skrivundervisning i skolan. På 1960-talet var det avskrifter från tavlan eller läroboken, på 1970-talet skulle barnen göra egna berättelser och på 2000-talet kräver vi att de ska klara av att göra fyra texter i tre genrer i årskurs 3. Vi ställer krav som man inte ens undervisade om tidigare.

Vad överraskade dig?

– Det är nog att de har med så många texter in i sina egna berättelser och faktatexter. De skriver om huvudpersonerna och spelvärldarna. Det blir jag förvånad och glad över. Som lärare behöver man vara väldigt nyfiken på elevernas erfarenheter för att förstå vad de skriver.

– En annan sak som förvånade mig var att faktatexterna var så oerhört likartade att de nästan var sövande. Jag tror inte att de har tränat lika mycket på att skriva faktatexter och därför inte vågar ta ut svängarna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att lärare och lärarstudenter kan ha nytta av att se elevernas texter från ett annat håll. Man kan inte först och främst läsa utifrån språkriktighet och grammatik utan innehållet. Vad är det de skriver om? Utifrån det kan man ha en diskussion om hur en text ska vara.

Text Annelie Drewsen

Foto Ove Wall/Högskolan i Gävle