Personliga erfarenheter påverkar lärares arbete med serier i undervisningen

Lärares egna erfarenheter av att läsa serier som barn påverkar hur de förhåller sig till, och arbetar med materialet i undervisningen. Det visar Lars Wallners avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag läser själv serier och har många kompisar som läser serier. När jag hade VFU som gymnasielärare testade jag att använda serier i en klass som jag jobbade med och det blev väldigt uppskattat från elevernas sida. Eftersom jag upplevde att det var väldigt uppskattat funderade jag över varför man inte använder serier mer i undervisningen. Jag insåg också att jag egentligen inte visste i vilken utsträckning, eller hur, man gör det. Det var där intresset väcktes för att göra den här studien.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vad som händer när man sätter serier i händerna på elever i olika åldrar. Det var en väldigt utforskande studie. Jag visste inte när jag började om det fanns serier i skolan, eller hur man använder serier i undervisningen. Jag ville undersöka, om det nu är så att serier används, vad man gör med dem och vilka möjligheter och problem det skapar i klassrummen.

– Tidigare forskning visar att just serier som litterär form gör dem väldigt speciella att jobba med i klassrummet. Den forskningen utgår ofta från ett teoretiskt perspektiv eller utifrån intervjustudier. Min studie är baserad på social interaktion, jag ville försöka visa processen i klassrummet när man aktivt jobbar med det här materialet. Jag har ställt upp videokameror och lagt ut diktafoner i klassrummet för att försöka fånga samtalen i klassrummet. Det jag har tittat på är gruppinteraktioner och vid några tillfällen är det antingen elever i par, eller lärare och elev i par, som jobbar med serier på olika sätt. Jag har tittat på hur man gör aspekter av serier som litterärt material. I studien deltog en klass i årskurs 8 och tre klasser i årskurs 3, och klasserna arbetade med serier i samhällskunskap respektive svenska.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Teoretiskt är mitt viktigaste bidrag att måste man ta hänsyn till att serier är ett unikt format när man diskuterar serier som en form av litteratur. Serier har tidigare diskuterats som en form av visuell litteracitet. Jag försöker argumentera för att det inte är så enkelt som att endast prata om bilder. Man måste se det som avskilt från annan form av visuell litteracitet också, för att fånga essensen i vad serier är.

– I klassrummet och ur ett lärarperspektiv tycker jag att det är intressant att se att både elevers och lärares uppfattningar om serier påverkar hur de arbetar med materialet. Det blev tydligt att lärare använder sin egen erfarenhet av att läsa serier som barn för att bedöma om materialet är användbart eller inte i deras klasser. Det är exempelvis en lärare som tycker att materialet är för svårt att använda i årskurs 3, att innehållet är för komplicerat, i jämförelse med när läraren själv läste serier som barn.

– Det finns också lärare som ganska uttryckligen tycker att de inte kan hjälpa eleverna eftersom de inte själva har läst serier och inte har någon erfarenhet av materialet. Jag har svårt att se att en lärare skulle säga samma sak om traditionell skönlitteratur – att man inte kan hjälpa en elev med en litteraturanalys eftersom man inte själv läser skönlitteratur. För mig skulle det framstå som väldigt främmande. Men eftersom serier blir sin egen form av litteratur och lärarna också förhåller sig till det går det att säga så.

Vad överraskade dig?

– Det överraskade både mig och en del av lärarna, framförallt i årskurs 3, att alla barn inte gillar serier. Det märktes på lärarna att de hade gått in i det här med en tanke om att alla barn gillar serier. Sedan var det vissa av nioåringarna som undrade om de inte kunde få läsa en riktig bok istället. Det överraskade mig också att elever till viss del hade köpt den här diskursen med att serier inte är riktig litteratur utan att det är en andra klassens litteratur.

– När den lärare som arbetar i årskurs åtta introducerade projektet var det en av hennes elever som kom fram till henne och sa ”måste du förstöra serier också”. Det finns andra forskningsartiklar där det perspektivet från elevernas sida också kommer fram. De upplever att serier är deras material och det ska inte skolan eller lärarna använda.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att det teoretiska resultatet, att betrakta seriematerial som speciellt i relation till andra former av läs- och skrivmaterial, är intressant rent forskningsmässigt. Jag tänker att resultaten kan visa lärare att serier är ett brett material som innehåller alla genrer, och som finns på nästan alla svårighetsnivåer. Jag hoppas att lärare ser serier som ett möjligt alternativ till traditionell skönlitteratur i skolan och att denna studie visar på vilka möjligheter de ger, men också vilka problem som kan uppstå.

Åsa Lasson