Pedagogiska frågor underordnas medicinen

Inslaget av neuropsykiatriska diagnoser vinner allt större acceptans inom elevhälsoarbetet. Där lärares möjligheter att formulera ett pedagogiskt problem är begränsat, har medicinska aktörer inga problem med att tala om pedagogiska frågor. Det visar Bo-Lennart Ekström i sin kontroversstudie av DAMP-diagnosen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Mitt intresse väcktes 1998 via ett tv-program om en pojke med DAMP. Jag började gräva i kunskapsområdet och diagnoskriterierna. Jag såg att det fanns en oenighet om detta och jag skrev inledningsvis ett par kandidatuppsatser och senare en magisteruppsats för att fördjupa mig.

Vad handlar avhandlingen om?

– I avhandlingen beskriver, analyserar och diskuterar jag kontroversen om DAMP. Det är en vetenskapsbaserad kontrovers som ifrågasätter den vetenskapliga grunden för diagnosen DAMP. Det empiriska underlaget består av 282 artiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin.

– Den huvudsakliga kontroversen utspelas mellan medicinare som består av förespråkare och motståndare till diagnosen DAMP. Förespråkarna är i huvudsak representerade inom neuropsykiatrin, som också formulerat teorin om diagnosen DAMP och vill introducera den som en förklaringsmodell för elevers inlärningssvårigheter och beteendeproblematik i skolan. Motståndarna är en relativt spridd grupp av medicinska aktörer med ett utpräglat socialmedicinskt etos.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Medicinska aktörer, både förespråkare och motståndare till neuropsykiatriska diagnoser, talar om pedagogiska frågor som en självklarhet utan att vara pedagoger. De pedagogiska frågorna underordnas det medicinska perspektivet och blir ett led i att vinna legitimitet och vetenskaplig prestige. Min undersökning visar att förespråkarna genomgående rekommenderar anpassade pedagogiska åtgärder och i förekommande fall centralstimulerande medicinering som den generella lösningen på ett medicinskt problem.

– Vi har en växande diskurs inom specialpedagogiken där neuropsykiatriska diagnoser är allt mer förekommande. Det svarar mot krympande resurser i skolans organisation.

Vad överraskade dig?

– Mina analysresultat pekar mot att det pedagogiska kunskapsområdet och skolans organisation verkar sakna en autonomi där man själv äger sitt disciplinområde. Min kontroversstudie visar hur pedagogisk teori och praktik kan underordnas andra kunskapsområden. Det leder till vad som mer eller mindre tycks vara en medikalisering av pedagogiken. Medicinska aktörer talar mycket om pedagogik, att den ska utvecklas vetenskapligt – trots att det finns så många pedagogiska forskare som gör detta – och att evidenskrav bör finnas. I grunden verkar det handla om den eviga konflikten mellan naturvetenskap och humaniora, där synen på vetenskap utgår från olika kunskapsparadigm som inte är jämförbara med varandra.

Vem har nytta av dina resultat?

– Detta är den andra kontroversstudien inom pedagogik i Sverige. Min bedömning är att den utgör ett substantiellt bidrag till den pedagogiska forskningen. Dels genom att den beskriver, analyserar och diskuterar hur bilden av den svenska grundskolan framträder i det medicinska perspektivet, dels genom att visa hur kontroversstudiens metodologi kan användas som ett effektivt kunskapsinstrument inom pedagogisk forskning. Avhandlingen kan vara av stort intresse för skolledare, specialpedagoger speciallärare. För att få en snabb överblick kan man läsa första kapitlet, som ger en god introduktion, och sista kapitlet som knyter ihop studien.

Gunilla Nordin