Otydlig lärarroll skapar osäkra elever
Lärare-elev eller vuxen-barn. Att som lärare vara medveten om skillnaden är av stor vikt för elevens förmåga att agera, konstaterar Katarina Ayton i sin avhandling om barns deltagande i skolan. Lärarna pendlar, ofta helt ovetandes, mellan rollerna som fostrande vuxen och professionell handledare.
Född 1957
i Borås
Disputerade
2008-09-26
vid Linköpings universitet
An Ordinary School Child: Agency and Authority in Children’s Schooling
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag har ett grundläggande intresse för relationen mellan barn och vuxna och barns möjlighet att ta för sig och ta aktörskapet. Eftersom jag själv jobbat som lärare, varit elev och följt mina barns skolgång har jag även ett stort intresse för skolans värld. Engagemanget för ämnet har också stärkts av att jag delvis växt upp i Afrika men även bott där som vuxen, det blev naturligt att jämföra de båda kulturerna.
Vad handlar avhandlingen om?
– Om barns deltagande i skolan med fokus på relationen mellan barnen och de vuxna i skolan. För att förstå det här var jag själv med som elev i en årskurs 5. Utifrån den rollen kunde jag se hur barnen positionerade sig i relation till de vuxna men också hur barnen positionerades av de vuxna. Jag fann tydligt att barnen definierades enligt två begrepp. Dels som den professionella eleven, där eleven sågs, både av sig själv och av läraren som en kompetent deltagare i skolan. Dels som barn och här gavs rollen som okontrollerad, mindre kompetent och med behov av de vuxnas kontroll. Min studie visar också att det finns två typer av relation mellan lärare och elever. Den professionella där både elev och lärare utgår från vad som ska utföras i skolan och den generationella som baseras på förhållandet barn-vuxen.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Att relationen vuxen-barn och lärare-elev är tätt sammankopplade och kan vara svåra att skilja på. Den generella idén hur en relation mellan barn och vuxen ska se ut påverkar relationen mellan lärare och elev. Genom sitt agerande kan lärarna växla mellan en professionell och generationell relation till eleven. Det här kan skapa osäkerhet hos eleverna. Min slutsats är att även om barnet är underordnad i båda relationerna kan eleven lättare skaffa sig och erbjudas aktörskap om läraren upprätthåller en professionell relation. Som lärare måste man vara medveten om dessa båda relationer och arbeta för att hålla en professionell relation till eleverna.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Ja, det allvar som eleverna betraktade skolan med. Det fanns en stor vilja bland eleverna att vara och uppfattas kompetenta. Det var en motsats till den bild som målas upp kring den svenska skolan som ofta beskrivs som flummig, stökig och med elever som inte bryr sig. Jag överraskades också av hur smidigt ordningen upprätthölls när eleverna fick ta ansvar och blev bemötta på ett professionellt sätt. Att inte göra stor sak av sen ankomst utan låta eleven lugnt och stilla komma in i klassrummet och sätta igång med arbetet innebar att inga andra stördes. Så här gör ju vi vuxna om vi kommer för sent och det visade sig också att eleverna i den här klassen sällan kom för sent.
Vem har nytta av dina resultat?
– Andra forskare. Jag hoppas de tar med de här två typerna av relation mellan barn och vuxen när de tittar på hur man arbetar i skolan. Genom att se de här två relationerna så synliggörs nya saker.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Lärare kommer alltid att behöva förhålla sig och hantera de här två relationerna till sina elever. Jag hoppas att det här kan öka medvetenheten kring hur relationer påverkar arbetet i skolan och vikten av att vara medveten om vilken relation man går in i.