Otillräckligt organisatoriskt lärande i specialpedagogiska enheter
Bristande kommunikation, avsaknad av gemensamma mål och ett överdrivet fokus på diagnoser. Det är enligt Johan Edin några av de viktigaste hindren för organisatoriskt lärande i särskiljande specialpedagogiska verksamheter.
Bor i Umeå
Född 1973
Disputerade 2024-09-13
vid Umeå universitet
Organisatoriskt lärande och särskiljande (special)pedagogiska verksamheter
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har själv jobbat som specialpedagog i en särskiljande specialpedagogisk enhet och upptäckte ganska tidigt att personalen hade olika åsikter om vad verksamheten skulle fokusera på och hur den skulle organiseras. Det fick mig att börja fundera över hur den här typen av verksamheter fungerar och vad de egentligen har för syfte.
Vad handlar avhandlingen om?
– Jag har undersökt hur arbetslagsmedlemmar och skolledare förstår särskiljande specialpedagogiska verksamheter som är avsedda för elever med adhd- och autismdiagnoser – och vilka förutsättningar det ger för organisatoriskt lärande. Mina data består av intervjuer med tre sådana verksamheter i en svensk kommun, som jag kritiskt har analyserat utifrån några modeller om organisatoriskt lärande.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Jag har bland annat sett att det fanns en bristande kommunikation mellan olika ledarskapsnivåer och svårigheter med att skapa ett gynnsamt samtalsklimat i vissa arbetslag. Alla de här delarna måste fungera för att en grupp ska kunna utvecklas mot ett gemensamt mål – annars blir det svårt att följa upp och utvärdera den egna verksamheten. Ett annat hinder för det organisatoriska lärandet var diagnosernas stora inflytande.
– I ett av arbetslagen hade till exempel elevassistenter tagit över en stor del av det pedagogiska ansvar som ska ligga på läraren. Det ledde till ett starkt omvårdande och kategoriskt perspektiv, där man utifrån diagnoserna bestämde vad eleverna klarade av och inte. En skola utgick dock från att eleverna faktiskt kunde lära sig saker och att lärarna skulle skapa undervisningsmiljöer som möjliggjorde det. Där pratade man mer om elevers skolframgång och lärares lärande än om diagnoser och såg inkludering i den ordinarie skolan som en vision att sträva mot.
I ett av arbetslagen hade till exempel elevassistenter tagit över en stor del av det pedagogiska ansvar som ska ligga på läraren. Det ledde till ett starkt omvårdande och kategoriskt perspektiv, där man utifrån diagnoserna bestämde vad eleverna klarade av och inte.
Johan Edin
Vad överraskade dig?
– Skolledarnas resonemang. Rektorer sa uttryckligen att de inte samarbetade med varandra och inte visste vad andra liknande enheter i kommunen gjorde. De definierade också sina verksamheter på olika sätt, vilket indikerar att de inte riktigt visste vilka verksamheter de var satta till att leda.
Vem har nytta av dina resultat?
– Skolledare, pedagogisk personal och även politiker. Avhandlingen belyser att det behövs en ökad helhetsförståelse för de här verksamheterna. Från politiskt håll finns det en tendens att vilja skapa ännu fler särskiljande lösningar, vilket är problematiskt om man inte först kritiskt granskar de typer av särskilda lösningar som redan finns.