Osynliga trosföreställningar försvårar samarbete över yrkesgränser

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är förskollärare i grunden, men är intresserad av arbetslivets pedagogik, organisationer och organisationskulturer. Habiliteringen var ett bra område att använda sig av för att studera hur flera olika yrkesgrupper samarbetar, och där det finns ett samarbete med föräldrar som är uttalat.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur habiliteringen växte fram under 1960 till 1980-talet, själva konstituerandet av området, och hur olika yrkesgrupper formerade sig och visade intresse för att vara med och definiera vad habilitering var, och vad det skulle vara.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Mina resultat har bäring på alla slags tvärvetenskapliga miljöer som man försöker skapa över yrkes- och organisationsgränser. Studien kan öka förståelsen för hur symboliska dimensioner styr in vårt tänkande i vad som är bra och dåligt, möjligt eller omöjligt. Den medicinska doxan (trosföreställningen) var den dominanta på området under den här perioden, och det som låg långt ifrån det medicinska tänkandet hade ett lägre värde. Yrkesgrupper som förskollärare, lärare och speciallärare stod för en radikalt skild syn på barnet i jämförelse med läkare. Pedagogerna hade en syn på barn som odelbara, till skillnad från det medicinska objektet, den lilla patienten, där fokus låg på diagnos och defekter och mer handlade om sådant som läkare ville lära sig mer om som utvecklingsstörning och cp-skador. Hela den medicinska doxan är uppbyggd kring den här delbarheten med en specialisering på defekten, medan det för pedagogen mer handlar om att barnen ska känna meningsfullhet och triumf i att exempelvis på egen hand lyckats dra upp dragkedjan på jackan. Titeln på avhandlingen säger en del om hur jag ser på den medicinska doxan under den här perioden. Medicinen hade lyskraft i att driva på den vetenskapliga utvecklingen och få habiliteringen att tillhöra en framgångsrik verksamhet, men medicinen hade även sina skuggsidor: andra synsätt och värderingar värderades inte lika högt som de medicinska. En konsekvens av de starka sociala fälten är att exempelvis förskollärare som var skolade inom pedagogiken men var verksamma inom medicinen, på samma sätt som sjukgymnaster som ville verka inom skolan, inte blev erkända för sin kompetens. De sociala fälten har både en skyddande funktion för dem som ingår i fältet men också en barriär för dem som kommer utifrån. I ljuset av detta kan man säga att samarbete måste få ta tid att utvecklas. Det går inte att skapa kortsiktiga samarbetsprojekt under några år, utan det krävs lång tid och man måste ta hänsyn till olika sociala faktorer.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Styrkan i de olika sociala fälten förvånade mig. Att de gamla organisationsformerna för utbildning, mentalvård, kroppsvård och socialvård utgör väldigt starka krafter och fortfarande påverkar hur välfärdsstaten organiseras idag.

Vem har nytta av dina resultat?

– Personer med mycket externa kontakter som befinner sig i gränsområdet mellan olika organisationer, i nya samverkansformer, och personer som planerar samverkan av olika slag – för att se vilka krafter som står på spel. Resultaten är även av intresse i välfärdsstatliga sammanhang, för en ökad förståelse för de stora sociala kunskapssystemen som har skapats under lång tid, vilket man måste beakta.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Den medicinska logiken som jag lyfter fram i min studie tror jag är lätt att känna igen i den ökade tonvikten på diagnoser som vi ser idag. För det pedagogiska området handlar det om att värna om sin logik och att inte bli överkörd av, eller överta, den medicinska logiken in i skolan: diagnosen har sin funktion inom det medicinska området. För pedagoger handlar det om, oavsett diagnoser, att se utmaningen i att bli en duktig pedagog och kunna möta alla barn. Jag menar inte att man inte ska samarbeta över yrkesgränser men man måste se att det är stora saker på spel och att det har med kunskapssystemen att göra. Det blev tydligt i min studie att man inom medicinen var specialiserade på barnets defekt, och jag undrar vad pedagogerna anser vara sin specialisering? Är det att bli goda barnkännare, eller handlar det om att undervisa i skolämnena? Det finns en utmaning i den frågan.

Åsa Larsson