Ordning och reda men låga resultat

Endast femtio procent av förortseleverna i Anneli Schwartz studie når målen. Trots det beskrivs skolan och Monroe-pedagogiken som en framgång.
 ”Det jag är mest kritisk till är att man låter förortens elever tro att de behöver något särskilt för att få goda skolresultat. Man använder platsen där de bor som ett argument – vilket är stigmatiserande”, säger Anneli Schwartz.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag fick möjlighet att delta i ett projekt, Omvärlden och skolan. När jag besökte den aktuella skolan och hörde hur man pratade om den, och om förortens elever väcktes mitt intresse.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur en förortsskola väljer en särskild pedagogik för att lyckas med sitt uppdrag. Skolan som jag har studerat har valt att arbeta med Monroe-pedagogiken som kommer från Harlem i New York. Jag har tittat på hur eleverna i två klasser på högstadiet reagerar på den här pedagogiken, vars tydligaste beståndsdelar är; höga förväntningar, tydligt ledarskap och ordning och reda. Samt en inställning om att alla kan bara de kämpar tillräckligt mycket och har viljan.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Eleverna trivs på sin skola men de är väl medvetna om att det finns en skillnad på dem själva och elever inne i stan. Samtidigt får endast femtio procent av eleverna i skolan betyg i samtliga ämnen. När det gäller höga förväntningar finns det en tro på att alla kan, vilket är bra. Men det är inte alla som har de förutsättningar som krävs bland annat på grund av klasstillhörighet och invandrarbakgrund. Min studie visar att Monroe-pedagogiken begränsar elevernas utrymme att kritiskt få diskutera och förstå sin samtid.

– Utåt sett betecknas skolan som framgångsrik, man tar emot studiebesök och tidningar och berättar om hur man har lyckats få ordning. Men frågan är om målet var att disciplinera förortens unga, och inte att ge dem betyg för att gå vidare i livet? Problemet är inte Monroe-pedagogiken i sig. Det är hur vi använder vissa människor i samhället för att argumentera för ett visst sätt att undervisa. Det är också något som används i det fria skolvalet. Förortens skolor vill behålla sina elever.

Vad överraskade dig?

– Det var genomgående den solidaritet som jag såg i elevgrupperna. De stöttade varandra med läxor etcetera. Den här pedagogiken är individualiserande och rutinartad och den uppmuntrar inte till något grupptänk. Agendan är klar när eleverna kommer till klassrummet. De vet precis vad som är lektionens mål, vilken startuppgiften är och vad som är i läxa – och att läraren är ledaren. Trots detta fanns det en tydlig vi-känsla utanför klassrummet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att man i större utsträckning ska använda sig av forskningsbaserade studier innan man tar in olika pedagogiker i klassrummet. Exempelvis rekommenderar Skolinspektionen Monroe-pedagogiken, som inte är beforskad enligt vad jag har kunnat hitta. Vissa delar av Monroe-pedagogiken, som exempelvis att ha höga förväntningar och ett tydligt ledarskap återfinns i en mängd studier – det är inte aktuellt bara för att man bor i förorten.

Åsa Lasson