Om maktrelationen mellan förskollärare och barn

Klara Dolk ville titta på hur genuspedagogiken och arbetet med barns delaktighet kan befrukta varandra. Men under arbetet förflyttades fokus och hon insåg att hon skrev om demokrati också på ett bredare plan. Frågan blev: vem lyssnar på barns motstånd?

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har alltid varit intresserad av genuspedagogik, dels när jag arbetade som barnskötare, dels som föreläsare. Samtidigt kan jag tycka att det är lite knepigt, att man i stor utsträckning fokuserar på vad de vuxna kan lära barnen och att barnen då blir passiva mottagare av goda normer.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag följde en förskola som arbetar medvetet med genuspedagogik, likabehandling och barns rättigheter. Det som intresserade mig var de spänningar och konflikter som uppstod mellan barn och vuxna inom detta arbete och vilka möjligheter barnen hade till delaktighet, motstånd och nyskapande.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att både barn och vuxna har insikter att bidra med i arbetet med såväl genus, likabehandling och barns rättigheter. Att barn och vuxna tillsammans kan utforska de frågorna. Att barn och vuxna tillsammans kan utforska frågor kring normer både när det gäller exempelvis Batman och Barbie, men också kring vilka normer som gäller ramarna i förskolan.

Vad överraskade dig?

– Att barnen gjorde så mycket motstånd och att det låg så mycket substans i motståndet. Exempelvis när uppgiften var att välja självständigt, utan att påverkas av kompisarna eller sitt kön. En del barn vägrade välja, det var ett sätt att uttrycka att formerna inte funkade. Och man kan ju ifrågasätta rimligheten i sådana krav. Är det ens möjligt att välja utan att bli påverkad av olika faktorer runt omkring? Eller som när barnen i 4-5-årsåldern skulle ha barnråd, där de skulle få bestämma över hur de ville ha det på förskolan.

– Barnen verkade tycka att rådet var långt och tråkigt, de ville hellre leka. De vuxna började och avslutade mötena genom att knacka i bordet, som en mötesklubba. Barnen visade sitt motstånd genom att, ganska finurligt, ta över ”mötesklubban” och utropa att mötet var avslutat, redan innan det hade hunnit börja. Kanske ska man som förskollärare ta hand om motståndet och se hur det kan utveckla verksamheten istället som det blev nu, att motståndet tolkades som individuella brister, att barnen inte förstått, eller hade svårt att koncentrera sig?

Vem har nytta av dina resultat?

– Förskolepedagoger, studenter och utbildare på lärarutbildningarna, men även alla som är intresserade av demokratiska frågor och barnuppfostran. Jag tror att såväl föräldrar som bibliotekarier och fotbollstränare kan ha behållning av att läsa avhandlingen, att se den som ett diskussionsunderlag för hur vi bemöter och lyssnar på barn.

Hanna Nolin