Olika syn på särskilt stöd kan bli kontraproduktivt

Gunilla Lindqvist har undersökt hur olika yrkesgrupper i skolan ser på arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Hon fann att specialpedagoger, rektorer och lärare har olika uppfattningar om varför barnen är i behov av stöd och vilken roll specialpedagogen ska ha i arbetet med dem.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat som lärare sedan slutet av 1980-talet, väldigt mycket med barn i behov av särskilt stöd. När jag gick min specialpedagogutbildning blev jag intresserad av att problematisera frågorna mer. Det kom sedan en förfrågan till högskolan där jag arbetade från en kommun om någon ville undersöka de här frågorna och jag svarade ja.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur olika yrkesgrupper ser på arbetet kring barn i behov av särskilt stöd. Den bygger främst på två enkätstudier som gjordes 2008 och 2009. Den första enkäten gick ut till all pedagogisk personal i kommunen och 938 svarade, alltså en ganska stor undersökning. Frågorna handlade till exempel om orsaker till att barn är i behov av särskilt stöd, vad de ansåg vara bra åtgärder och vad en specialpedagog ska göra. I den andra studien skickade vi en motsvarande enkät till 45 rektorer och alla svarade.

– I den tredje studien var jag intresserad av hur olika yrkesgrupper såg på specialpedagogens arbete. Materialet kom från tre enkäter som undersökte specialpedagogens arbete utifrån yrkesgrupperna kommunala skolchefer, rektorer, specialpedagoger, speciallärare, klasslärare, ämneslärare, förskollärare och assistenter.

– I den fjärde studien intervjuade jag fem rektorer som hade visat inkluderande idéer och var framgångsrika genom att skolorna visat goda resultat på exempelvis nationella prov.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det är en omfattande studie där väldigt mycket intressant kom fram. Över 80 procent av alla som svarade menar att det är barnets individuella brister som gör att barn är i behov av stöd. Längst ner på listan kom brister hos lärare som gjorde att de hade svårt att arbeta med barnen. Intressant var även att över hälften menade att en medicinsk diagnos bör ha betydelse för att få särskilt stöd. Det går emot policydokumenten där det står att barn som anses vara i behov av särskilt stöd ska få det, ingenting om att man måste ha en diagnos.

– Det som skiljde yrkesgrupperna åt var att man såg olika på hur arbetet med barnen skulle se ut, särskilt när det gällde specialpedagogens roll. Bland ämnes- och klasslärare menade de flesta att speciallärare och specialpedagoger skulle arbeta mest individuellt med barnen. Specialpedagogerna själva svarade att de skulle arbeta med handledning och dokumentation, men också organisationsutveckling och förebyggande arbete. Bland de andra yrkesgrupperna fanns det nästan inte på kartan att specialpedagogerna skulle arbeta med organisationsutveckling.

– På ett djupare plan kan jag se att det får konsekvenser för arbetet på skolorna och skolsystemet i stort. Vi har styrdokument som är ganska vagt skrivna och det kommer an till varje enskild skola, rektor och lärare att tolka hur man ska jobba och vem som är i behov av särskilt stöd. Ett exempel i min avhandling är en specialpedagog som kommer till en ny skola och brinner för handledning och vill vara ute i klassrummet. Rektor vill ha en höger hand som kan titta på hur man kan organisera undervisningen och lärarna tänker att nu kommer äntligen någon som kan ta hand om de elever som jag inte kan fixa i gruppen – och så pratar man inte om det. Det kan bli kontraproduktivt.

– Reformen med specialpedagoger har inte utvärderats och man vet inte vad den har haft för effekt. Det finns en inbyggd problematik i hela konceptet specialpedagogik: vi pratar om en skola för alla men med yrkesgrupper och särlösningar visar vi samtidigt att vi inte tror att det allmänna skolsystemet kan ta hand om alla elever. Hela specialpedagogiken behöver rannsakas. Vad menar politikerna med att ha systemet och hur tänker man kring inkludering?

Vad överraskade dig?

– Att man kunde få syn på så mycket med en så övergripande studie. Genom enkätstudierna fick jag syn på mycket som jag tror kan vara värdefullt för skolor och personer som arbetar med skolfrågor. Först fick jag syn på några saker, sedan lite mer som jag kunde relatera till olika teorier. Det blev som en karta som växte fram och den processen har varit häftig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att det här ska kunna få förändringar för den enskilda eleven, att man börjar fundera på det här i skolor och kommuner och börjar diskutera mer. Så länge det finns ett enda barn som inte vill gå till skolan eller inte mår bra i skolan har vi misslyckats.

– Sedan borde naturligtvis alla som sysslar med skolfrågor vara intresserade av min undersökning. Den är skriven på engelska men det finns en sex sidor lång sammanfattning på svenska.

Annelie Drewsen