Ökad risk för orosanmälan för fattiga barn och barn till ensamstående

Fakta

Torbjörn Kalin

Född år 1987
Bor i Norrahammar

Disputerade 2024-06-12
vid Jönköping University

Avhandling

Om upptäckt och sortering till social barnavård. Longitudinella perspektiv på barn som far allvarligt illa

Varför blev du intresserad av ämnet?

− Jag är socionom i botten och har jobbat med utredningar av barn som far illa, men också med uppföljning av barn som bor i familjehem. I det arbetet började jag fundera på vad det är som gör att vissa barn kommer till socialtjänstens kännedom och att andra barn inte gör det.

Vad handlar avhandlingen om?

− Jag har undersökt det system vi har för att upptäcka barn som far illa. Vi har följt drygt 1 900 barn under deras tonårstid oberoende av utsatthet och ingången har varit att ta reda på hur barn utvecklas under tonåren. Vi har träffat barnen med ett års intervaller och låtit dem besvara enkäter. Jag har också samlat in all socialtjänstdata som har funnits om barnen i den här gruppen. Den fråga jag har fokuserat på är om barn som kommer till socialtjänstens kännedom genom anmälningar gör det genom behov som barnen själva upplever eller genom våra föreställningar om behov i vissa samhällsgrupper.

Vilka är de viktigaste resultaten?

− Ett av mina huvudfynd är att vi är mer benägna att göra orosanmälningar på barn som har en ensamstående förälder eller som lever i fattigdom. Själva grunden för när man ska göra en orosanmälan är att man misstänker att ett barn riskerar att fara illa, och det är en väldigt låg tröskel. Det innebär att man letar efter tecken och jag kan se att man tenderar att övervärdera de här två riskfaktorerna.

− Orosanmälningar för pojkar och flickor bedöms på olika sätt hos socialtjänsten. För flickor verkar det inte spela så stor roll vad de blir orosanmälda för, man är ändå mer benägen att inleda utredning. För dem verkar också självskattade behov av allvarlig utsatthet spela roll för bedömningen. För pojkar spelar inte de självskattade behoven roll alls. För dem är det en annan typ av anmälningar som har en tydlig relation till sannolikheten för att inleda utredning. Men inte i den riktning man skulle kunna förvänta sig.

– När pojkars orosanmälan handlar om att man är orolig för försummelse i hemmet i kombination med att de uppvisar beteendeproblem, exempelvis brottslighet, så finns en kraftigt lägre sannolikhet för att det ska leda till utredning. Det här krockar rätt rejält med den samhällsdebatt vi har idag. Vi kunde också se att ju äldre pojken är när orosanmälan kommer, desto mindre sannolikhet är det att det blir en utredning. För flickorna spelar det inte någon roll vad orosanmälan handlar om och det spelar inte heller någon roll hur gamla de är, där är vi ändå markant mer oroliga. Den enda gemensamma faktor för att en orosanmälan ska leda till utredning är om det finns tidigare orosanmälningar. Då ser vi en kraftigt förhöjd sannolikhet att den nya kommer att leda till utredning.

− Sammanfattningsvis kan jag säga att samtidigt som andelen orosanmälningar har fördubblats under tio års tid, missar vi en väldigt stor del av den här gruppen som själva upplever sig vara allvarligt utsatta.

När pojkars orosanmälan handlar om att man är orolig för försummelse i hemmet i kombination med att de uppvisar beteendeproblem, exempelvis brottslighet, så finns en kraftigt lägre sannolikhet för att det ska leda till utredning.

Torbjörn Kalin

Vad överraskade dig?

− Att det är så otroligt många barn som faktiskt någon gång över sin tonårstid blir orosanmälda. Ungefär 20 procent, vart femte barn, kommer någon gång till socialtjänstens kännedom under sin tonårstid. Jag hade inte kunnat föreställa mig att den siffran skulle vara så hög.

Vem har nytta av dina resultat?

− Man kan tänka på resultatet på två sätt. Om vi accepterar att det är så här så har socialtjänsten ett stort arbete att göra. Man behöver då fundera på vilka stödåtgärder vi ska jobba med, som passar föräldrar som har det knapert med tid och pengar. Den andra delen handlar om att i större utsträckning jobba preventivt. Skolan är en av våra största källor till orosanmälningar och här behöver man få mer kunskap om barn som far illa och vilka som är de starkaste riskfaktorerna för exempelvis fysiskt våld.