Ojämn tillgång på specialpedagogisk kompetens på gymnasieskolor

Huvudmannaskapet påverkar hur tillgången av specialpedagoger och speciallärare ser ut på landets gymnasieskolor. Det visar Joacim Ramberg i sin avhandling där han undersökt tillgången på dessa resurser och även på vilket sätt de ges. Resultatet visar att stödet oftast ges utanför elevens ordinarie klass.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– När jag arbetade som gymnasielärare upplevde jag att många elever som var i behov av särskilt stöd inte fick det. Det saknades ofta specialpedagoger och kunskap om specialpedagogik. Det fanns inte så mycket forskning om specialpedagogik på gymnasiet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag ville förutsättningslöst undersöka tillgången på specialpedagoger och speciallärare på gymnasierna och om tillgången skilde sig åt beroende på till exempel huvudman och föräldrars utbildning. Jag ville även undersöka organisationen av det specialpedagogiska stödet, om stödet gavs inom eller utanför klassrummet och hur utbredd användningen av nivågruppering är ute på skolorna.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Två tredjedelar av friskolorna har inte tillgång till specialpedagoger eller speciallärare medan nittio procent av de kommunala skolorna har det. Om man räknar bort påverkansfaktorer som elevprestationer genom tidigare betyg och föräldrars utbildningsbakgrund var det ändå åtta gånger så stor chans att det fanns specialpedagoger på en kommunal skola. Det är ett likvärdighetsproblem, eftersom det begränsar elever som är i behov av särskilt stöd att söka vissa skolor. De skolor där föräldrarna har högre utbildning har fler specialpedagoger, även kontrollerat för tidigare betygsnivåer. Det är ett problem, man kan ju tycka att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och att förhållandet skulle vara det motsatta.

– Fyrtio procent av skolorna använde sig av nivågruppering. I europeiska policydokument avråder man från nivågruppering eftersom det riskerar att leda till utanförskap. Elever med lägre betyg, som inte heller har haft så stora möjligheter att välja skola, delas upp ytterligare, genom att dessa skolor använder nivågruppering i högre utsträckning. Det blir en tydlig differentiering, och det är något man kan ifrågasätta utifrån ett delaktighetsperspektiv. Eleverna avskiljs från sin vanliga klass och de svaga eleverna riskerar att uppleva utanförskap och marginalisering.

– Majoriteten av stödet sker utanför klassrummet, vilket kan ifrågasättas i strävan mot en inkluderande undervisning.

Vad överraskade dig?

– Det överraskade mig att huvudmannaskapet hade så stor betydelse för tillgången till specialpedagogiska resurser. Det är även förvånande att så stor del av stödet ges utanför klassrummet. Man borde kunna ge stöd i klassrummet i större utsträckning och på så sätt främja gemenskap och delaktighet. Det är ett sätt att visa att man ser olikheter som en värdefull tillgång.

Vem har nytta av dina resultat?

– Avhandlingen är ett bidrag i den allmänna utbildningsdiskussionen och även ett inlägg i den politiska skoldebatten. Jag tror även lärare och specialpedagogisk personal har stor glädje av att läsa avhandlingen eftersom den behandlar både specialpedagogiska och mer allmänna pedagogiska frågor.

Hanna Nolin

Foto: Lina Bylund