Nyanlända föräldrar tar aktiv del i barnens förskola

I statliga dokument framställs invandrade föräldrar som en grupp utan agens och i behov av stöd. Men Wiji Bohme Shomarys forskning visar att nyanlända föräldrar har stor handlingskraft och vilja att ta del av sina barns förskola.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag började min doktorandtjänst 2016, vilket var i samband med att det kom många flyktingar från Syrien. I diskussioner kring olika tänkbara områden för min forskning upptäckte jag att det fanns en hel del studier om förskolepedagogers syn på nyanlända föräldrar. Däremot fanns det just ingen forskning om vad nyanlända föräldrar tycker och tänker om den svenska förskolan. Eftersom jag själv har arabiska som modersmål kändes det som en spännande fråga att undersöka och be föräldrarna att på sitt eget modersmål berätta om sina föreställningar.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om nyanlända föräldrars syn och föreställningar om den svenska förskolan. Men också om hur invandrade föräldrar framställs och beskrivs i statliga styrdokument, såsom statliga utredningar, propositioner och läroplaner från 1970 och framåt. Totalt ingår 19 invandrade föräldrar från Syrien i studien. De har i text fått berätta om sina förväntningar, föreställningar och erfarenheter av den svenska förskolan. Föräldrarna kommer från olika orter runt om i hela Sverige.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att nyanlända föräldrar har stor handlingskraft och är mycket måna om att deras barn ska lära sig svenska för att kunna utvecklas och må bra. Mina studier visar att nyanlända föräldrar är sociala aktörer som pratar, även om de inte kan svenska så bra, med pedagogerna på förskolan och tar del av vad som händer där.

– I den statliga diskursen ges en helt annan bild av invandrade föräldrar: Här framställs de som en grupp utan agens, där både barn och föräldrar ofta är i behov av stöd och hjälp. Stort fokus läggs vid vilka risker det innebär att invandrade barn inte lär sig svenska, exempelvis utanförskap och arbetslöshet.

– I avhandlingen har jag också undersökt hur invandrade föräldrar och den statliga diskursen beskriver tillhörighet. Resultaten visar att föräldrarna gör det i termer av känslor. I den statliga dokumenten beskrivs tillhörighet hos invandrade föräldrar i termer av bakgrund och kultur. Ett intressant resultat är att föräldrarna i studien inte lägger särskilt stor vikt vid undervisning av modersmål, familjerna pekar på att barnen lär sig arabiska hemma. I de statliga dokumenten är modersmålsundervisning desto viktigare. Här beskrivs invandrade föräldrar sakna kompetens för att lära barnen sitt modersmål, därför är det viktigt att det undervisas i förskolan.

Vad överraskade dig?

– De likheter som finns ändå finns mellan den statliga förskolediskursen och föräldrarnas diskurs om förskolan. Både föräldrarna och de statliga dokumenten pekar på bristen på kontakt mellan olika samhällsgrupper som en grogrund för fördomar, rädsla och missförstånd mellan människor. Båda betonar också vikten av förskolan som en plats där invandrade barn får lära sig svenska och träffa svenska barn. På 1970-talet fanns det en väldigt positiv syn på invandrarbarn. Deras närvaro i den svenska förskolan ansågs berikande och utvidga svenska barns förståelse för andra kulturer. Denna syn försvann i senare policydokument.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst pedagoger i förskolan som har direkt kontakt med de barnen och deras föräldrar. Men jag hoppas att de även kan intressera skolledare och skolpolitiker på olika nivåer.

Susanne Sawander