Muntligt berättande hos enspråkiga och flerspråkiga barn

Barns berättarförmåga hänger ihop med goda språkkunskaper i ett specifikt språk. Förmågan att berätta går inte alltid att överföra till ett annat språk som man inte behärskar lika bra, visar Josefin Lindgrens forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag läste sociologi från början och började sedan läsa lingvistik. Inom båda ämnena var jag framförallt intresserad av flerspråkighet och andraspråksinlärning. Berättande är väldigt intressant eftersom det är så komplext. Det handlar både om språkutveckling och om kognitiv utveckling. Det finns en del studier som har länkat samman berättarförmåga med läs- och skrivutveckling och senare skolframgång, men vi vet ganska lite om både svenskspråkiga barn och flerspråkiga barn när det gäller berättande och hur det utvecklas. Så här finns det en lucka i den svenska forskningen. Alla de här faktorerna sammanföll när jag skulle välja mitt ämne.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om utvecklingen av muntlig berättarförmåga hos barn från fyra till sex år. Jag jämför enspråkiga svenska barn med två flerspråkiga grupper, barn som pratar svenska och turkiska respektive svenska och tyska. Barnen som talar turkiska ingår i forskningsprojektet BiLI-TAS som leds av min handledare Ute Bohnacker, professor i lingvistik vid Uppsala universitet. Inom BiLI-TAS undersöks barn som talar svenska och turkiska och svenska och arabiska och där ingår även barn med språkstörning.

– Barnen i min studie fick berätta tre olika berättelser till olika sekvenser med bilder. Jag har använt två olika material, två instrument för berättande som båda är särskilt framtagna för flerspråkiga barn, Multilingual Assessment Instrument for Narratives och Edmonton Narrative Norms Instrument. Utöver berättandeuppgifterna gjorde barnen även ett ordförrådstest, Cross-linguistic Lexical Task som är utvecklat för förskolebarn och finns för ett stort antal olika språk.

– De flerspråkiga barnen fick berätta olika men jämförbara berättelser på båda språken så att vi kunde jämföra hur de gjorde ifrån sig på båda språken. Jag har analyserat ett antal olika mått, som exempelvis produktion av berättelsens övergripande struktur. Jag har också ställt förståelsefrågor om innehållet och tittat på barnens ordförråd samt på hur de introducerade karaktärer i berättelserna. Jag har analyserat åldersutveckling och jämfört de enspråkiga och de flerspråkiga barnen, samt de två flerspråkiga grupperna, med varandra. Jag jämförde även de flerspråkiga barnens resultat på båda språken och tittade på vilket språk de presterade bäst på.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– När det gäller resultaten för svenska är det väldigt tydligt att det sker en utveckling med ålder, både hos de enspråkiga och de flerspråkiga barnen. Sexåringarna var markant bättre än de yngre barnen oavsett vilka mått man tittar på. Oftast, men inte alltid, fanns det även en signifikant skillnad mellan de yngre grupperna. Exempelvis var femåringarna bättre än fyraåringarna på att introducera karaktärer på ett korrekt sätt. Skillnaderna var dock störst mellan sexåringarna och de yngre barnen. Minoritetsspråken, tyska och turkiska, utvecklades inte på samma sätt med ålder. När det gäller minoritetsspråken är ålder alltså en mindre viktig faktor. Det finns andra bakgrundsfaktorer som är viktigare, exempelvis hur mycket input man får på minoritetsspråket i hemmet och även av andra utanför hemmet, helt enkelt hur mycket man utsätts för tyska eller turkiska. De flesta flerspråkiga barnen i min studie är födda i Sverige och alla går i svenskspråkig förskola.

– Generellt var barnen betydligt bättre på att förstå berättelser än på att berätta dem. Barnen hade god förståelse av den övergripande strukturen redan när de var fyra år, men även sexåringarnas berättelser var ganska enkla. Vi kunde också se att barnen främst inkluderade aspekter av berättelsen som syntes tydligt på bilderna. De aspekter som barnen behövde dra slutsatser om, till exempel varför en karaktär handlade på ett visst sätt och hur karaktären kände sig när vissa saker hände, inkluderade barnen generellt i låg utsträckning.

– De svensk-tyska barnen hade resultat på svenska som var jämförbara med de enspråkiga barnen för alla de undersökta måtten. De svensk-turkiska barnen hade däremot lägre resultat på de flesta måtten. Den största skillnaden sågs för ordförrådstestet. Delvis har dessa skillnader mellan de flerspråkiga grupperna att göra med familjekonstellationer; många av de svensk-tyska barnen har en förälder med svenska som modersmål, medan nästan alla de svensk-turkiska barnen har två föräldrar som har turkiska som modersmål. Det finns också ett antal faktorer som har med social bakgrund att göra som kan tänkas påverka resultaten, till exempel att alla de svensk-tyska barnen har högutbildade föräldrar. Det finns föräldrar med eftergymnasial utbildning även i den svensk-turkiska gruppen men där finns också föräldrar som endast har grundskola. Andra faktorer som kan påverka barns resultat handlar om vilken typ av input barnen får på svenska, samt om likheter och skillnader mellan språken, tyska är relativt likt svenska, medan turkiska hör till en annan språkfamilj. I nuläget vet vi inte hur dessa skillnader påverkar barns berättande, men detta kommer att undersökas i framtida studier.

– När vi jämförde resultaten på båda språken hade de svensk-tyska barnen generellt högre resultat på svenska än på tyska. De svensk-turkiska barnen hade jämförbara resultat på båda språken eller något högre på turkiska, exempelvis hade de bättre resultat på ordförrådstestet på turkiska.

Vad överraskade dig?

– När det gäller skillnaderna mellan de svensk-turkiska barnen och de två andra grupperna hade jag förväntat mig att skillnaderna skulle vara mindre hos de äldre barnen, eftersom de då har gått i svensk förskola under längre tid, men det kunde vi inte se.

– Det sägs ofta att berättarförmåga är en generell förmåga som inte beror på språket. Om man kan berätta så kan man det på alla språk. I min studie sågs dock ingen tydlig länk mellan barnens berättande på de två språken: vissa barn hade höga resultat på båda språken, medan andra hade högt på det ena och lägre på det andra eller lågt på båda. Studien visar också att allmän språkbehärskning verkar spela en viktig roll för barnens resultat på respektive språk. Det kan vara så att barn endast kan berätta lika bra på båda språken när de har relativt goda språkkunskaper i båda språken. Relationen mellan mer allmänna språkliga förmågor, såsom ordförråd och grammatik, och berättarförmåga behöver undersökas i detalj i framtida studier.

– En annan sak som var förvånande var att även sexåringarnas berättelser innehöll ganska få beskrivningar av bakomliggande orsaker till karaktärers handlingar i berättelserna. Vi hade förväntat oss att de i högre utsträckning skulle uttrycka exempelvis hur karaktärer kände sig eller vad de ville göra.

Vem har nytta av dina resultat?

– Naturligtvis lärare och förskollärare eftersom de arbetar med barn och berättande, men också logopeder eftersom de ibland använder berättande när de bedömer barns språkförmåga.

Åsa Lasson