Möten en viktig väg för ökad förståelse

Hur blev du intresserad av ämnet?

Det var genom en konkret händelse. Jag har under flera år arbetat som handledare på olika skolor för lärare som undervisar elever med hörselnedsättning och utvecklingsstörning. Vid ett tillfälle berättade en av dessa lärare att det hade varit bättre för de elever med behov av särskilt stöd som han undervisade, om han hade haft möjlighet att upprepa en fråga när han ställt den, men att tiden inte räckte till för ett sådant bemötande. Detta, i kombination med att jag själv arbetat länge med den här elevgruppen, väckte ett intresse för att se vilka motsättningar det finns i skolverksamheten för inkluderande undervisning i specialskolan.

Vad handlar avhandlingen om?

Den handlar om lärares syn på undervisningen; lärare som arbetar med döva barn i behov av särskilt stöd i specialskolan. Jag har tittat på vilka dilemman det finns för att inkludera de här eleverna med de andra i klassen och i den övriga verksamheten. Avhandlingen bygger på lärarnas egna utsagor hur de har upplevt denna problematik och deras syn på den. Den tar också upp de förutsättningar som lärarna lyfter fram som nödvändiga i undervisningen för den här elevgruppen.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Utifrån lärarnas utsagor så behöver specialskolan fler möten. Möten där andra lärare än just den undervisande läraren får träffa elever med behov av särskilt stöd. De här eleverna marginaliseras i specialskolan, delvis på grund av att en del lärare upplever dem som svåra att kommunicera med och att de därför inte vågar bemöta dem. Det resulterar i att elever som går i särskilda undervisningsgrupper glöms bort, och att deras lärare måste påminna sina kollegor om gruppens existens, till exempel vid planering av gemensamma aktiviteter över klassgränserna. För mig var det fascinerande att upptäcka att det precis som i andra skolor finns en bild av vem som är den normala eleven. I specialskolan blir normen en elev med hörselnedsättning.

En viktig förutsättning för anpassad undervisning är att det finns gemensam planeringstid för lärare och assistenter. Genom gemensamma reflektioner skapas möjligheter att kunna bemöta en elev i behov av särskilt stöd just utifrån dennes utvecklingszon.
Jag hade förväntat mig att eleverna i behov av särskilt stöd skulle ha större möjlighet att bli en del av gruppen i specialskolan, eftersom den skolformen har mer resurser och en större lärartäthet. Så visade det sig dock inte vara.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Ja, att det finns uttalade tankar om mina och dina elever. De lärare som inte betraktar de här eleverna som sina, undviker att bemöta och kommunicera med dem. Det kan bland annat bero på att de tycker det är besvärligt eller att de upplever eleverna som hotfulla. De här lärarna har sin kompetens inom döv- och hörselområdet och har ingen kunskap om andra funktionsnedsättningar. En av respondenterna uttryckte det som att de inte hittade den rätta nyckeln, det vill säga nivån eller ingången, för att förstå de här elevernas sätt att kommunicera och förstå sin omvärld.

Vem har nytta av dina resultat?

Naturligtvis alla som arbetar i specialskolan. Men jag hoppas att det inte stannar där, utan att alla som arbetar i en skola där det finns elever i behov av särkilt stöd kan ha glädje av den. Jag hoppas att man läser den mer generellt och inte fastnar i att den tar sin utgångspunkt i specialskolan. Problematiken är den samma, oavsett skolform.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

Jag hoppas att blir en diskussion kring detta. Om min bild överensstämmer med lärarnas tror jag att man, bara genom att reflektera, kommer att hitta nya sätt att hantera och hitta lösningar på de dilemman som finns kring inkluderande undervisning i skolan. Och det gäller både i specialskolan och i andra skolor. Inkluderande undervisning är unik för varje skola och därför måste skolan handskas med den utifrån sina förutsättningar, och utifrån dessa välja nya handlingsmodeller.