Möjligt att identifiera psykisk ohälsa hos förskolebarn

Det är fullt möjligt att identifiera psykisk ohälsa i form av beteendeproblematik hos små förskolebarn. En stor riskfaktor är beteendeproblem i kombination med hyperaktivitet, visar Berit Gustafsson.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är utbildad distriktssköterska och terapeut och har arbetat både inom barnhälsovården (BHV), som skolsköterska och på BUP. Inom BHV kunde jag ibland se tydliga riskfaktorer men några åtgärder fanns sällan att sätta in kring små barn. I mitt arbete som skolsköterska och på BUP visade det sig ofta att barn som uppvisat symtom redan på BHV inte fick hjälp förrän i tonåren– de här barnen borde ha fått stöd långt tidigare.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen är finansierad av Socialstyrelsen eftersom det saknats forskning om psykisk hälsa/ohälsa bland förskolebarn. Genom enkäter till drygt trehundra förskollärare har jag kartlagt psykisk hälsa och ohälsa bland drygt 800 barn från ett till fem år från olika förskolor. Begreppet hälsa handlar i det här fallet om barnens sociala samspel och engagemang. Ohälsa om beteendeproblem, hyperaktivitet, kamratproblem och emotionella problem. Vidare har samma förskollärare samt ett antal förskolechefer skattat frisk- och riskfaktorer inom barnets miljö samt personliga egenskaper, såsom socioekonomiskt område, barnets kognitiva och kroppsliga förmågor, språklig utveckling och interaktion. Studien sträcker sig över tre år.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det är möjligt att identifiera psykisk ohälsa i form av beteendeproblematik även hos små barn från ett år. Resultaten visar att en ettårings beteendeproblematik är relativt stadig över tid. Det finns därmed inget stöd för tesen att det ”går över” och därmed vänta med att sätta in åtgärder. Givetvis utvecklas barn positivt men det är bättre att utgå ifrån att barn som redan i låg ålder visar tecken på psykisk ohälsa i form av beteendeproblem har nytta av stöd i förskolan och hemmet. Förskollärare är otroligt duktiga på att sätta in åtgärder och syftet är i regel att få hela barngruppen att fungera, vilket såklart är jättebra. Men parallellt med detta bör de här barnen även få stöd i sin hemmiljö.

– Resultaten visar vidare att pojkar skattas ha mer utåtagerande problem än flickor. Emotionella problem är inte lika synliga som exempelvis hyperaktivitet. Forskning kring tonåringars hälsa bekräftar detta, emotionella problem som oftare drabbar flickor är betydligt svårare att synliggöra. Studien visar dock att man kan identifiera förskolebarn med emotionella problem då det finns ett samband med lågt engagemang och sociala färdigheter.

– Vad gäller riskfaktorer är kombinationen hyperaktivitet och beteendeproblem en stark riskfaktor för psykisk ohälsa senare i livet. De här barnen behöver åtgärder som hjälper dem att få lyckas. Viktigt att komma ihåg är att hyperaktivitet i sig inte behöver vara någon riskfaktor om barnet fungerar bra socialt.

Vad överraskade dig?

– Jag har arbetat så länge med de här frågorna så egentligen blev jag inte överraskad, snarare bekräftade resultaten det jag hela tiden känt och tänkt. Men lite överraskad blev jag av att barn med annat modersmål än svenska får generellt mindre extra stöd i förskolan, antagligen för att man tolkar deras problem som språkliga. Dessa barn är överrepresenterade vad gäller såväl beteendeproblematik, låg funktion och social interaktion. Detta tyder på en riskgrupp som behöver extra stöd.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förutom Socialstyrelsen som nu fått en kartläggning och ett validerat instrument för att mäta psykisk ohälsa bland små barn, hoppas jag att vården och skolan kan ha nytta av dem. Förskollärare tillhör de som möter de här barnen i vardagen, yrkesgruppen är alltså väldigt viktig för att både upptäcka och ge stöd i barnens vardag. De kan också behöva samverka med BHV för screening av psykisk ohälsa samt för att föräldrarna ska få tidiga insatser.

Susanne Sawander