Möjligheter och begränsningar i flerspråkig språkundervisning i en teckenspråkig skolmiljö

Karin Allard har undersökt hur språkundervisningen i engelska och spanska ser ut i en specialskola för döva elever.
– Det som är intressant är hur svenskt teckenspråk kan fungera som ett medierande redskap när elever lär sig ett andra, tredje eller fjärde språk och vilka begränsningar men också möjligheter det erbjuder, säger hon.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag blev intresserad av flerspråkighet och språkundervisning i främmande språk när jag arbetade som lärare i specialskolan för döva och hörselskadade elever.

– Mina erfarenheter kring språkundervisningen bygger på att den var koncentrerad kring att skapa en tvåspråkig miljö med svenska och svenskt teckenspråk som undervisningsspråk. Den pedagogiska modellen som utgick från tvåspråkighet upplevde jag i viss mån vara begränsande. Det saknades exempelvis pedagogiska, och i synnerhet språkdidaktiska, diskussioner kring hur och på vilket sätt eleverna förutom att utveckla sin tvåspråkiga kompetens även ska lära sig ett främmande språk där svenskt teckenspråk skulle fungera som ett medierande verktyg mellan de olika språken.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har undersökt vad lärare och elever gör med språket när de interagerar. Det är alltså hur man använder språket, hur man gör sig förstådd och hur man som elev kan ta plats i den språkundervisningen som pågår, som är mitt huvudsakliga fokus. Samtidigt har jag också velat sätta fokus på vilket sätt eleverna kan delta med sina egna språkkunskaper i undervisningen samt hur de har engagerats och utmanats språkligt i undervisningen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– De viktigaste resultaten visar på vilket sätt språkundervisningen som jag har studerat har kunnat stödja eleverna i sitt eget språklärande. Problemet var inte svenskt teckenspråk som undervisningsspråk och inte heller de teckenspråkiga eleverna utan snarare de kommunikativa praktikerna som skapades på språklektionerna. Ett annat problem var IRE-strukturen (initiativ-respons-evaluering) som var de dominerande interaktionsmönster som styrde samspelet på språklektionerna. Detta menar jag kan härledas till språkundervisningens selektiva tradition som pedagogisk utgångspunkt.

– Ett annat viktigt resultat är vilka olika interaktiva och språkliga redskap som kommer till användning i språkundervisningen samt hur dessa kan och har hanteras av lärare och elever. Det innebär att jag studerat i vilken mån eleverna i undervisningen har erbjudits tillfällen till språkanvändning och interaktion i språket och inte bara om språket.

Vad överraskade dig?

– Att man inom den pedagogiska verksamheten inte har aktualiserat frågor i ett bredare didaktiskt perspektiv när det gäller flerspråkighet och elevers lärande i främmande språk. Att diskutera språkundervisningen handlar inte enbart om undervisningsmetoder utan också om hur eleverna ska utveckla sina förmågor och färdigheter som kursplanen beskriver och föreskriver. Samtidigt funderade jag också över varför frågan om flerspråkighetens globala dimensioner inte anknöts till hur eleverna skulle lära sig att kommunicera över språkgränserna i Europa och mot ett flerspråkigt europeiskt medborgarskap.

Vem har nytta av dina resultat?

– Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten, lärare och elever dock inte bara inom den teckenspråkiga skolmiljön utan generellt inom alla pedagogiska verksamheter.

Åsa Lasson