”Mobiltelefonförbud inte rätt väg att gå”

Mobiltelefonen är redan en del av skolans infrastruktur för lärande – både elever och lärare använder sig av elevernas privata mobiltelefoner. Ett mobiltelefonförbud är inte rätt väg att gå, konstaterar forskaren Anita Grigic Magnusson.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Under mina år som SO-lärare på mellanstadiet och högstadiet började elevernas mobiler ta allt större plats i klassrummet. Som lärare hade jag en ganska bestämd uppfattning om vad mobilerna fyllde för funktion i klassrummet – de skulle inte vara där. Men så började jag bli genuint nyfiken på vad eleverna egentligen gör med telefonerna. Där väcktes intresset för att faktiskt prata med dem om vad de gör med sina mobiler och vad de själva tycker om dem. När jag började forska år 2015 så hördes elevernas röster sällan i debatten.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den undersöker högstadie- och gymnasieelevers resonemang om användningen av privata mobiltelefoner i klassrummet, samt ett lärarlags implementering av ett mobiltelefonförbud. Avhandlingen består av fyra studier, tre av dem har ett elevperspektiv och den fjärde har ett lärarperspektiv. Jag har gjort fokusgruppsintervjuer på högstadiet och gymnasiet med totalt 44 elever. Jag har också gjort en enkät där 206 gymnasieelever svarar på frågor om mobiltelefonanvändning. Studierna är gjorda på fyra olika skolor där alla har olika policys och regler kring användningen av mobiler i skolan, samt en gymnasieskola där ett lärarlag bestämmer sig för att implementera ett eget mobiltelefonförbud.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att mobiltelefonen redan är i skolan, vare sig vi har ett förbud eller inte. Den har blivit en del av skolans infrastruktur för lärande, och både elever och lärare använder sig av elevernas privata mobiltelefoner. Den har blivit nödvändig i den digitaliserade skolan, när skolans datorer inte fungerar eller när eleverna har glömt datorn hemma så finns mobiltelefonen alltid tillgänglig. Lärarna har redan integrerat den i sin undervisning utan att egentligen vara medvetna om det.

– I avhandlingen problematiserar jag skolans digitalisering på ett övergripande plan, och jag tänker att det är lite av en paradox att förbjuda den teknologi som har blivit en grundbult i hela samhället. Jag brukar ta exemplet med att en vuxen knappt kan parkera bilen utan att ha mobilen med sig, men vi förbjuder den i skolan samtidigt som vi satsar 100 procent på att skolan ska digitaliseras. Det blir kontraproduktivt, för är det någonstans man ska lära sig att använda mobilen så är det ju i skolan, så ett förbud fungerar helt enkelt inte. Men elever efterfrågar stöd och riktlinjer kring hur de ska använda den.

– Det är givetvis inte alla elever som missköter ett mobiltelefonförbud, men tillräckligt många för att det ska bli ett problem i skolan. Det skapar konflikter och det blir det svårt att hantera. När mobiler används i smyg så är det enbart för icke-skolrelaterade syften. Men på skolor där man försöker lära eleverna att hantera och väva in mobilen i undervisningen, kan eleverna på eget initiativ använda sig av tekniken för att underlätta och stödja sitt lärande. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att det inte handlar om mobiltelefonen i sig. Jag skulle säga att det stora problemet, om man ser det som ett problem, är att vi har uppkopplade klassrum – och det är det som vi behöver förhålla oss till.

– Mobiltelefonen är egentligen inget ordningsproblem. Den används i undervisningens mellanrum när man väntar på hjälp, eller när man väntar på nästa uppgift, och mobilen kan till och med kan ha en lugnande effekt i klassrummet. Det går tvärs emot argumentet för varför man införde det nationella förbudet, som handlar om att skapa studiero.

– Många tycker att jag är positiv till mobiltelefonanvändning, men det är jag verkligen inte, och avhandlingen säger varken bu eller bä. Men det är problematiskt, mobilerna är de facto på plats i skolan, då måste vi lära oss hantera det. Vad min, och tidigare forskning, visar är att ett förbud inte verkar vara rätt väg att gå. Det får inte den effekten vi vill ha. Det man däremot kan se är att ett mobilförbud stärker lärarnas profession. Det ger både lärare och rektorer större mandat att säga att de vill ha mobilfritt. Men det ger dem också ett större mandat att faktiskt få lov att använda mobiltelefonen för undervisningsrelaterade syften.

Vad överraskade dig?

– Jag hade inte väntat mig att eleverna skulle var så otroligt medvetna om hur svårt det är att hantera mobilen. I brist på stöd från lärare utvecklade de sina egna normer och regler kring när det var okej att använda mobilen och när de absolut inte ska göra det. Det tyckte jag var spännande. Det var också överraskande att se hur eleverna väver in sin privata användning av mobilen och matchar in den i skolsammanhang och i sitt lärande. Ytterligare något som överraskade var att lärarna inte riktigt var medvetna om vilken roll elevernas mobiler har i undervisningen. Lärarna bestämmer att mobilerna ska förbjudas i klassrummet, men så blir det problem när de inte tillgängliga och både lärare och elever är vana vid att använda dem.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas kunna bidra med lite mer nyanserad kunskap i frågan rent generellt, framför allt till lärarkåren, elever och föräldrar. Vi har byggt upp ett digitaliserat samhälle runt mobilen, så jag tänker att man inte bara kan förbjuda den. Det är ju hela samhället som är beroende av mobiltelefonen, inte bara eleverna, och det tycker jag ofta man missar i debatten.