Minoritetsspråkiga barns rätt till likvärdig undervisning – en utmaning för förskolan

Undervisning i förskolan är inte likvärdig när det kommer till barns möjligheter att få utveckla språk, identitet och kulturell tillhörighet. Det konstaterar Ellinor Skaremyr som har forskat om minoritetsspråkiga barn i förskolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är förskollärare och har arbetat inom förskolan i många år innan jag började forska. Intresset för frågor kring demokrati och likvärdighet har följt mig genom åren och jag har alltid varit extra intresserad av språk och kommunikation. När det gäller minoritetsspråk och flerspråkighet väcktes mitt intresse för de frågorna när jag började på forskarutbildningen, när andra forskare lyfte fram det som ett eftersatt område.

Vad handlar avhandlingen om?

– Sammantaget handlar avhandlingen om språkliga gemenskaper och hur de tar form och upprätthålls i förskolan, när minoritetsspråkiga barn deltar. Jag har gjort två delstudier, i den ena studien följer jag två nyligen anlända barn som är nya i det svenska språket. Jag har tittat på hur de kommunicerar med sina kamrater i förskolan.

– I den andra studien har jag följt en språkfrämjande aktivitet, en finskspråkig verksamhet, i en kommun som är en del av det finska förvaltningsområdet (de kommuner i Sverige där de finskspråkiga invånarna har vissa lagstadgade språkliga rättigheter). I de kommunerna har barn rätt att erhålla förskola på det finska språket. Det är några år sedan jag gjorde den delstudien och de krav som gällde då innebar att föräldrar som önskade hade rätt till att få barnomsorg delvis på finska. Men från och med den första januari 2019 har den lagen förstärkts – så nu har man rätt att erhålla en väsentlig del av verksamheten i förskolan på finska. När kraven var att man hade rätt att erhålla förskola delvis på finska startade kommunen i min studie en mobil verksamhet med finsktalande pedagoger. Pedagogerna åkte runt i kommunens olika förskolor och pratade finska med de barn vars föräldrar önskade det, cirka en till en och en halv timme i veckan.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– De språkliga sammanhangen som jag har tittat på är väldigt komplexa. Jag kan se att flerspråkighet fortfarande inte är en del av förskolans övriga verksamhet. Jag kunde också se att de nyanlända barnen var väldigt kreativa i sitt sätt att kommunicera. Den ena flickan pratar engelska och kodväxlade mycket både när hon pratade med personalen och med de andra barnen. Men det här sättet att alternera mellan svenska och engelska försvann allteftersom flickan lärde sig mer svenska. I den finska verksamheten var det den finsktalande pedagogen som fick bära upp allt – när hon inte var på plats försvann allt det finska. Det blev som en enskild händelse en dag i veckan.

– Det som framträder i resultaten är att undervisning i förskolan inte är likvärdig när det kommer till barns möjligheter att få utveckla språk, identitet och kulturell tillhörighet. Det är de svensktalande barnen som gynnas mest. Pratar man svenska och ska utveckla det svenska språket får man all verksamhet på svenska, man får också möjlighet att utveckla den identiteten och kulturella tillhörigheten. Pratar ett barn engelska kan det gynnas av att det är många, både barn och personal, som pratar engelska i förskolans verksamhet. Om barnet pratar ett språk som exempelvis persiska, som den ena nyanlända flickan i min studie, så finns det väldigt lite resurser och det barnet får inte alls samma möjligheter. Tillhör man den finska minoriteten plockar man in en resurs utifrån eftersom det är lagstadgat. Så förutsättningarna ser väldigt olika ut och då blir det olika möjligheter för barnen. Det gör att läroplanens intentioner om likvärdig utbildning utmanas, eftersom barn som har ett annat modersmål än svenska enligt läroplanen har rätt till samma undervisning i förskolan som svensktalande barn.

Vad överraskade dig?

– Att de två nyanlända barnen som jag följde var så otroligt kreativa i sitt sätt att kommunicera med andra barn. Den engelsktalande flickan upprepade och imiterade allt som de andra barnen gjorde. Hon gjorde precis likadant, både kroppsligt och språkligt. Att barn imiterar varandra eller upprepar sig kan man förstå, men hon gjorde det väldigt systematiskt i långa sekvenser av händelser som byggde på varandra. Det tyckte jag var spännande!

– Något annat som jag förvånades över var att även när det finns språkliga resurser som exempelvis de finsktalande pedagogerna, eller om vi har personal som pratar arabiska, så är det svårt att få det implementerat på riktigt i förskolans verksamhet. Det är så komplext och det förvånade mig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förhoppningsvis verksamma förskollärare, barnskötare och förskollärarstuderande. Jag tänker också att de kan vara till nytta för rektorer i förskolan. Men det jag hoppas allra mest är att politiker ska ta del av resultaten. För när det kommer till det här med likvärdig undervisning i förskolan räcker det inte att vi har goda kunskaper som pedagoger. Vi behöver också ha bra styrdokument, förutsättningar och resurser för att hantera de utmaningar som vi ställs inför i barngrupperna.

Åsa Lasson