Mindre utrymme för kreativitet i svenskundervisningen

Efter Gy11 upplever lärare mindre utrymme för kreativitet i läsundervisningen. Det konstaterar Maria Larsson som undersökt vilka utmaningar som gymnasielärare i svenska står inför när de väljer innehåll till läsundervisningen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är gymnasielärare i svenska och engelska i grunden. I och med Gy11 och de läsförståelsetest som infördes då, väcktes ett djupare intresse för läsundervisning på gymnasienivå och vad vi lärare vill med läsningen i skolan. Därutöver har jag alltid varit intresserad av läsning.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den övergripande frågan är vilka utmaningar som gymnasielärare står inför när de väljer innehåll i relation till läsning i ämnet svenska. Vad är det lärarna vill att eleverna ska lära sig och utveckla, vad gör de för didaktiska avvägningar? Och hur påverkas detta av riktlinjer om att elevernas läsning ska bedömas och betygsättas? Avhandlingen bygger på en kvalitativ studie med fem gymnasielärare i svenska från olika skolor spridda runt om i landet. Jag har genom fyra enskilda intervjuer samt en gruppintervju följt de här lärarna under ett läsår i kursen Svenska 1. Vidare ingår också lärarnas val av texter som eleverna skulle läsa, instruktioner och arbetsuppgifter kopplade till texterna.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Lärarna i studien vittnar alla om hur de efter Gy11 låter eleverna göra mindre kreativa saker i undervisningen. Lärarna vill att eleverna ska få kunskaper som går bortom det som enkelt låter sig mätas, såsom läslust, bildning och förståelse för sig själva och den värld vi lever i. Men detta krockar med det tryck som finns på lärarna att leverera tydliga resultat, vara synliga utåt genom klickbara matriser i digitala lärplattformar, dokumentera bedömning och betygsättning. Allt för att inte bli ifrågasatta och att kunna mäta elevernas kunskaper på ett sätt som går att relatera till kursens kunskapskrav. Det här innebär att lärarna styrs mot att se till att eleverna till exempel klarar det formella skrivandet som ska mätas i det nationella provet och att utrymmet för det som är svårt att mäta, och som ofta relaterar mer till undervisningens bildningsdimension, prioriteras ner.

– Lärarna belyser också att de saknar kompetens i att undervisa i läsförståelse, det ingick inte i lärarutbildningen för gymnasielärare. Det här är ytterligare en motstridighet – policyskaparna vill genom nationella prov och läroplaner styra lärarna mot en form av undervisningen men lärarna ges inga förutsättningar för att kunna utföra detta. Det går inte bara slänga in ett nationellt prov och tro att lärare automatiskt ställer om i önskad riktning, om man inte samtidigt ser till att lärarna får verktygen för att ställa om.

– Sammanfattningsvis visar mina resultat att lärarna vill utveckla elevernas läsande, väcka deras läslust och arbeta mer kreativt – men att trycket utifrån leder till en undervisning som fokuserar på kunskapsmätning och bedömning och att allt undervisningsinnehåll ska kunna fångas in kunskapskrav och matriser. ”Det är viktigt att göra rätt för annars kan man bli ifrågasatt”.

Vad överraskade dig?

– Hur otroligt styrda lärare har blivit och hur starkt trycket, både utifrån och inifrån, är och hur detta begränsar lärarnas handlingsutrymme och kreativitet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Främst lärarutbildningen och skolhuvudmän. Mina resultat visar att när nya uppdrag läggs på måste lärarna också få utveckla sin kompetens så att de har verktyg för att utföra det nya uppdraget. Jag hoppas även att lärare kan ha nytta av resultaten, både för igenkänning och som stöd i det egna arbetet.

Susanne Sawander